Barnrikehus

Idag avslutar jag svaret på den fråga jag redovisade igår. Vad är ett barnrikehus?

Enkelt uttryckt är ett barnrikehus ett hyreshus – det vill säga inte ett småhus som ägs av de inneboende, som i fallet med gårdagens egnahem – som ursprungligen var avsett för relativt fattiga barnfamiljer. De första byggdes omkring 1900 av enskilda individer och välgörenhetsorganisationer, varefter fenomenet successivt växte i betydelse och kulminerade på 1930-talet, sedan Bostadssociala utredningen ställt sig bakom idén. Utredarna såg barnrikehusen som ett sätt att minska trångboddheten i städerna.

År 1935 blev det möjligt att få särskilda lån för byggandet av bostäder som var avsedda för familjer med tre eller fler barn, och familjerna själva kunde få bidrag till hyran. Husen skulle ha minst två rum och kök, vilket sågs som en stor framgång jämfört med tidigare. I regel organiserades byggandet och förvaltningen av allmännyttiga bostadsföretag i kommunernas regi.

Barnrikehusens tid blev kort. De slutade byggas redan under andra hälften av 1940-talet. Men de erfarenheter som gjordes var viktiga. Barnrikehusen visade vägen mot en ny typ av bostadspolitik, eftersom kommunernas roll i byggandet och förvaltandet visade sig fungera påfallande väl. Den stora våg av allmännyttigt bostadsbyggande som följde under efterkrigstiden modellerades i stor utsträckning efter mönster från barnrikehusen.