Varför hade vi så få uppror på 1600-talet?

På 1600-talet drabbades många europeiska länder av våldsamma uppror, både i städer och på landsbygden. I ett land som Österrike förknippas seklet med veritabla bondekrig, och i Frankrike reste bönder upprorsfanan vid upprepade tillfällen. Det folkliga missnöjet var lika blodigt i exempelvis Italien och Spanien. Men inte i Sverige. Visserligen knotade man över beskattning, men det blev aldrig uppror – trots att folket tvingades till oerhörda lidanden till följd av krigen. Varför?

Det är inte helt sant att det saknades oroligheter. Det mullrade ordentligt under åren kring 1650, och år 1616 blev en skrivare ihjälslagen av uppretade bönder i småländska Reftele (jag bloggade om detta härom året), men det är helt korrekt att vi inte fick några storskaliga uppror av kontinental kaliber. Orsaken till detta relativa lugn har varit föremål för många forskningsdiskussioner.

Ofta brukar man hänvisa till den svenska statens styrka och sättet på vilket allmogen kvästes på 1500-talet. Därmed gick luften ur de dessförinnan synnerligen stridbara svenska bönderna. Men den förklaringen är otillräcklig. Dackefejden och klubbekriget i all ära, men 1600-talets generationer hade lagt dessa uppror bakom sig och hade nya skäl att vredgas. En lika tungt vägande orsak torde vara att de svenska bönderna hade uppnått ett, med europeiska mått mätt, stort politiskt inflytande. Medan andra länder, som Frankrike, bara hade tre ständer hade Sverige fyra. Till adel, präster och borgare kom bönder. Svenska och finska bönder hade rätt att sända delegater till riksdagen och ventilera klagomål och önskemål offentligt på arenor som var ouppnåeliga för flertalet andra europeiska jordbrukare. En svensk bonde hade mycket större möjligheter att göra sin röst hörd än en fransk, spansk eller tysk. Böndernas inflytande över de storpolitiska besluten i Stockholm var förvisso begränsat, men deras maktställning i de egna socknarna var stor.

Med andra ord: de svenska bönderna hade kanaler för att föra fram protester utan att behöva gripa till vapen. Detta, i kombination med den omfattande graden av statlig integrering av kyrka, ekonomi och politik, är den troligaste orsaken till bristen på bondeuppror på 1600- och 1700-talen.