Djävulens advokat

Varifrån kommer uttrycket ”djävulens advokat”? Har det verkligen hänt att man stämt djävulen inför rätta och att han tilldelats en advokat?

Dylika stämningar har faktiskt gjorts, men jag kan inte dra mig till minnes att man därvid har använt någon särskild försvarare. Uttrycket ”djävulens advokat”, på latin advocatus diaboli, har sitt ursprung i en betydligt mer speciell situation, nämligen kanoniseringen av helgon i katolska kyrkan. Detta var, och är fortfarande, en omständlig process med noggranna undersökningar och utvärderingar. Från och med 1587 – då påven Sixtus V införde ämbetet – hade en person, i regel en man som utbildats i kanonisk rätt, i uppdrag att söka efter fel och brister hos den föreslagna helgonkandidaten. Officiellt kallades personen promotor fidei, det vill säga trons förespråkare och talesman, men i folkmun blev han känd som advocatus diaboli, djävulens advokat.

Djävulsadvokaten fungerade som en säkerhetsspärr för introduktionen av ovärdiga i helgonens skara. Genom att han systematiskt ifrågasatte mirakel och andra positiva element i den döda personens livsberättelse tvingades de som eftersträvade kanoniseringen – i första hand den person som brukade kallas advocatus Dei, Guds advokat – anstränga sig för att bevisa att hon eller han förtjänade sin helgongloria.

Djävulsadvokaten fyllde en viktig funktion under tidigmodern tid, men ämbetet blev ifrågasatt under 1900-talet och avskaffades 1983 på order av påven Johannes Paulus II. Avskaffandet följdes av rekordmånga kanoniseringar och beatificeringar, vilket knappast var en slump.

I vardagligt tal används uttrycket ”djävulens advokat” i överförd bemärkelse om en person som antar en viss ståndpunkt för att vitalisera en debatt, trots att personen ifråga inte nödvändigtvis håller med om ståndpunkten. Det rör sig alltså om en variant på temat pro-et-contradiskussioner, en gammal metod för att finslipa argument och uppnå enighet.