Pesten på Island

Drabbades Island av pestepidemierna under senmedeltiden? Det borde väl ha varit mycket svårt för sjukdomen att spridas över Nordatlanten, med tanke på att de smittade löpte stor risk att dö innan de kom fram till ön?

Avståndet i sig fungerade i regel som ett effektivt hinder för pestbakterien, men vid två tillfällen var olyckan framme.

Första gången var 1402, då ön nåddes av smitta sjövägen, troligen via England. Därefter förhärjades ön av pest till 1404. Ytterligare en farsot slog till åren 1494–1495. De isländska annalerna kallar 1402–1404 års epidemi bráðasótt (”brådsot”, det vill säga hastig, dödsbringande sjukdom) och noterar att den kyrkliga centralorten Skálholt drabbades hårt; endast biskopen och två lekmän överlevde. Allra värst var det 1403, då abbotar, abbedissor och tjänstefolk dog i så stor utsträckning att folket vid en kyrka slutade räkna lik när de hade kommit till siffran 675. Av andra källor vet vi att 37 av de 99 gårdar som lydde under de nio kyrkorna på norra Island var obebodda omkring 1430.

Även av de analyser som gjordes under nordiska ödegårdsprojektet, ett stort samnordiskt projekt på 1970-talet, framgår att Island drabbades av demografisk och ekonomisk nedgång i två omgångar: först under första hälften av 1400-talet, därefter under 1500-talet. Det är högst sannolikt att pesten bar skulden i båda fallen.