”Reformationsriksdagen” i Västerås

I så gott som alla gamla svenska historieböcker kan man läsa att Sverige blev protestantiskt i och med att Gustav Vasa drev igenom reformationen på riksdagen i Västerås 1527, varav termen reformationsriksdagen. Men på andra ställen hävdas att reformationen i Sverige var en utdragen process och att den genomfördes på allvar först i Uppsala 1593. Vilket är rätt?

Det senare är rätt. Till skillnad från reformationen i Danmark, England och många tyska furstendömen var den svenska lutherska reformationen förhållandevis mild och utdragen, med ett fungerande katolskt klosterväsende i Vadstena så sent som i början av 1590-talet. Därmed inte sagt att besluten i Västerås var oviktiga. Tvärtom.

Orsaken till att Gustav Vasa sammankallade riksdagen var inte religiösa betänkligheter utan upproret i Dalarna, som föranledde en kraftsamling från kungens sida. Delegater från kyrkan, frälset, borgerskapet, bergsmännen och bönderna sammanträdde dels på Västerås slott, dels i dominikankonventet. Kungens inledningstal, propositionen, dominerades av hotet från dalkarlarna, men Gustav Vasa drog också upp rikets – både kungamaktens och det världsliga frälsets – ekonomiska bekymmer, vilka vägdes mot det faktum att kyrkan minsann hade gott om egendom. Ingenting sades om Luthers idéer; ej heller andra teologiska spörsmål berördes.

Efter förhandlingarna, som präglades av Gustav Vasas starka vilja att genomföra en grundläggande förändring, fattades en serie beslut som har gått till historien som Västerås recess. Budskapet är lätt att sammanfatta: de män som orsakade oro i riket skulle nedkämpas och straffas och kronans dåliga finanser skulle avhjälpas genom konfiskation av kyrklig egendom. Biskoparnas slott och årliga intäkter skulle förstatligas, medan adelsmän skulle utnämnas till förvaltare av kloster och få tillgång till deras intäkter för att bättre kunna fullgöra sin rusttjänst. Dessutom fick adeln rätt att återta all egendom som överlåtits till kyrkan sedan 1454, då kung Karl Knutsson genomfört en räfst.

Detta blev startskottet för den reduktion av kyrkojord som i ett slag gjorde Gustav Vasa till betydligt mäktigare än tidigare, samtidigt som den svenska kyrkan förvandlades från att ha varit en närmast självstyrande makthavare till att bli ett statligt departement som tog order från kungen. Men – och det är ett viktigt men – inte ens i Västerås recess sades ett ord om att kyrkan skulle vara luthersk. Det enda som noterades var att Guds ord skulle ”renliga predikat varda”. Protestanter använde förvisso gärna dylika ordvändningar, men i princip lär alla kristna överhuvudtaget ha kunnat skriva under på att Guds ord skulle predikas korrekt.

Konsekvensen av kyrkans egendomsförlust och kungens maktuppsving var i praktiken att svenska kyrkan blev en kunglig statskyrka, men det skulle dröja länge innan den fick en entydig luthersk stämpel. Under den allra första tiden var den svenska statskyrkan snarast katolsk, i den bemärkelsen att inga genomgripande teologiska förändringar påbjöds. Dessa följde successivt, till exempel genom att biskopar som avled eller avvek från sin tjänst ersattes med lutheraner, och genom att flertalet kloster lades ned. Teologin var dock föremål för diskussioner och förändringsförsök i många riktningar under de decennier som följde – under Johan III gjordes kungliga ansträngningar att vrida klockan tillbaka åt ett mer katolskt håll – och inte förrän på Uppsala möte 1593 fastslogs det klart och tydligt att den svenska kyrkan skulle vara luthersk.