Upprördes folk av Roms fall?

År 410 plundrades Rom av visigoterna under Alarik, något som brukar anföras som en portalhändelse för antikens övergång till medeltiden. Roms fall skall ha orsakat en sensation och fått proppen att gå ur det kvarvarande imperiet i Västeuropa. Hur går det ihop med den idag vanliga uppfattningen att romarrikets nedgång och fall har kraftigt överdrivits, och att det närmast rörde sig om en kulturell transformation?

Först och främst bör man betänka att Rom inte längre var en fungerande huvudstad för romarriket, trots att stadens symboliska betydelse ännu var stor. Kejsarna föredrog att residera i Konstantinopel och Ravenna. Därtill kommer att visigoterna redan var inlemmade i den romerska strukturen. Alarik hade romerska ämbetstitlar vid sidan av sin gotiska kungatitel, och hans arméförflyttningar kan i stor utsträckning tolkas som en typ av romerska inbördeskrig. Detta sagt står det dock bortom varje tvivel att goterna bevisligen intog och plundrade Rom år 410. Men ledde detta till att folk vid Medelhavets alla kuster upprördes?

Svaret är att vi omöjligen kan göra statistiska beräkningar av folks upprördhet för mer än ett och ett halvt millennium sedan. Att döma av de skrifter som har överlevt var goternas plundring av Rom framför allt en katastrof för de människor för vilka Rom var symbol inte bara för imperiet utan också för en klassisk kulturtradition. Icke-kristna romare skyllde katastrofen på kristendomen, vilket fick kyrkofadern Augustinus att författa en av medeltidens mest lästa böcker, De civitate Dei (”Om Guds civitas”). Augustinus bemötte kritiken med en beskrivning av den historiska utvecklingen som en kamp mellan gott och ont, i vilken det goda symoliserades av Guds civitas (ett latinskt ord med flera betydelser, bland annat ”stad” och ”medborgarskap”) och det onda av djävulens civitas. Båda dessa civitates samexisterade på jorden, men de kunde inte utan vidare identifieras med synliga storheter. Guds civitas var inte identisk med staden Rom, inte heller med den romerska staten och imperieidén. Den historiska utvecklingen låg på ett betydligt högre plan.

De människor som upprördes av Roms fall 410 utgjorde under alla omständigheter en minoritet. Det enda bestående kulturella resultatet av 410 års upprördhet var just De civitate Dei. När Rom plundrades nästa gång, av vandalerna år 455, fick händelsen inga litterära följdverkningar.