Roland Fisaren

Idag viker jag bloggen åt ett ämne som sällan kommer upp till historievetenskapliga diskussioner: flatulens. Numera vållar det viss skandalmättad sensation när underhållare uppträder på scen och i TV (till exempel i Britain’s Got Talent härom året) med offentligt fisande på agendan, men hur ser det ut historiskt? Har det förekommit fisartister före den moderna eran?

Ja, det har det, även om ingen av dem kom i närheten av den ryktbarhet som Le Pétomane (Joseph Pujol) fick på Moulin Rouge i Paris vid förra sekelskiftet. Den mest prominente fisaren i historisk litteratur är en engelsk 1100-talsartist – förmodligen får vi uppfatta honom som en sorts narr eller gycklare – vid namn Roland, känd som Roland le Fartere och Roland le Petour. Istället för att betala penningränta för sin egendom, Hemingstone Manor i Suffolk, hade han i uppdrag att utföra lustiga hopp, visslingar och vad som på latin definieras som unum bumbulum (ungefär ”en bombfis”) i samband med det årliga julfirandet vid kung Henrik II:s hov. Notisen är nogsamt uppförd i Liber feodorum, vilket har föranlett åtskilliga lärda utläggningar av nutida forskare.

Roland Fisaren är dock bara en i högen av en mycket stor samling artister med fis som specialitet. I sin bok om Gudsstaten (De civitate Dei) berättar kyrkofadern Augustinus om dylika specialister, och på 1500-talet kommenteras de av Michel de Montaigne, för att bara nämna två ryktbara vittnen. Det finns endast en trovärdig förklaring till fenomenet: folk har olika sinne för humor, och många tycker att fisande är roligt. Före uppfinningen av pruttkudden hade proffsfisare som Roland ingen konkurrens.