Dick Harrison
I flera handböcker kan man läsa att den danske kungen Kristian IV tog på sig rollen som medlare mellan trettioåriga krigets stridande parter. Hur kunde svenskarna acceptera det – Danmark var ju en gammal ärkefiende? I andra verk framstår istället påven som en framträdande medlare, men inte heller han var väl neutral? Påven, om någon, måste ju ha betraktat konflikten som ett religionskrig och uppfattat Sverige som en fiende?
Det stämmer att både Kristian IV och påven medlade, men den förres insatser fick ett abrupt slut i och med kriget mellan Sverige och Danmark 1643–1645, som slutade med freden i Brömsebro. Kristian IV:s antisvenska medlingsförsök var en bidragande orsak (det fanns många fler) till att svenskarna anföll Danmark 1643. Efter nederlaget hade Kristian IV ingen möjlighet att fortsätta intrigera mot svenskarna på kontinenten.
Med påven förhöll det sig annorlunda. Roms inblandning rörde i första hand konflikten mellan de katolska makterna, kriget mellan huset Habsburg och Frankrike. På denna punkt gjorde den påvlige delegaten Fabio Chigi betydande insatser. När det gäller medlingen mellan habsburgarna och svenskarna var Chigi bakbunden av det faktum att han i egenskap av påvens representant inte fick förhandla på egen hand med kättare (det vill säga protestanter).
Den i egentlig mening mest neutrala av de medlare som framträdde i Osnabrück och Münster var venetianaren Alvise Contarini. Venedig var en av få betydande europeiska stater som inte deltog i trettioåriga kriget, om man räknar bort ett kortvarigt och misslyckat inhopp i den mantuanska fasen av konflikten i början av 1630-talet. Venetianarna var på 1640-talet alldeles för koncentrerade på hotet från Osmanska riket för att kunna utveckla sina gamla maktambitioner i Norditalien, där republiken av tradition var motståndare till huset Habsburg. Av detta skäl kunde Contarini spela en viktig roll som samtalspartner och mellanhand.