Vad hände med Villon?

En av 1400-talets största europeiska diktare, fransmannen François Villon, skall ha fötts i början av 1430-talet men dött ”efter 1463”. Hur kan det komma sig att man inte vet när han dog? Hur gick det för poeten?

Villon var inte bara en stor poet. Han var också en notorisk bråkstake och rumlare med dokumenterad kriminell belastning, allt sedan han kom på villovägar under studentåren. Det är mycket tack vare kriminaliteten som vi känner till honom så väl som vi gör. Villon dyker upp i rättegångsprotokoll och refererar själv till sitt onda öde i sin diktning. Ett känt exempel är dikten ”De hängdas ballad”, som han skrev när han trodde att han skulle hängas efter att ha dömts för ett våldsbrott på senhösten 1462. Hängningen genomfördes dock inte eftersom domen i januari 1463 omvandlades till förvisning från Paris.

Därefter, år 1463, försvinner François Villon helt ur källorna. Hans vidare öden är okända. De rykten om poetens fortsatta leverne som spreds på 1500-talet, inte minst av Rabelais, bör avfärdas som föga mer än gissningar. Vi har ingen aning om vad som hände Villon, av det enkla skälet att inga ytterligare notiser i rättsdokument är bevarade, ej heller några dikter.

Det är inte ovanligt att möta uppgiften att Villon antagligen dog i fyllan och villan kort tid efter att ha lämnat Paris, eftersom han inte gjorde något mer väsen av sig, men inte heller sådana slutsatser är med nödvändighet trovärdiga. För det första är det allt annat än okänt att unga poeter plötsligt slutar skriva poesi; se bara på Rimbaud. Bristen på överlevande poetiska alster behöver inte betyda att poeten dog. För det andra är det fullt möjligt att Villon, efter att ha skrämts av galgen, tog sig själv i kragen, bättrade sig och undvek att hamna i klammeri med rättvisan – i så fall borde han ha försvunnit ur rättskällorna 1463, och det är inte alls underligt att vi inte vet vad som hände honom därefter. Detsamma gäller majoriteten av samtliga laglydiga européer på 1400-talet överhuvudtaget – det är sällan vi känner till namnen på andra vanliga människor än de som träder oss till mötes i juridiska dokument.