När upptäcktes Kanarieöarna?

Svaret på frågan är avhängigt av vilka man syftar på – ursprungsbefolkningen (guancherna) eller medlemmar av de mediterrana civilisationer som redogjort för öarna i skrift. Arabiska sjöfarare besökte öarna under tidig medeltid, och västeuropeiska besökare började anlända på 1300-talet, långt innan spanjorerna tog sig för att kolonisera ögruppen. Men när det gäller ursprungsbefolkningens etnicitet och tidpunkten för dess ankomst till öarna är oenigheten stor.

Under antiken var Kanarieöarna kända av flertalet sjöfarande folk vid Medelhavet. Fenicier, greker, karthager och romare var alla väl medvetna om Kanarieöarnas belägenhet. Man har hittat romerska amforor i farvatten utanför Lanzarote och diverse fynd av romerskt lergods och glas på själva ön. Olyckligtvis är de antika uppgifterna om öarna och deras befolkning knapphändiga. Den romerske författaren Plinius den äldre gjorde gällande att kung Juba II (d. 23 e.Kr.) av Mauretania (ett rike som omfattade dagens norra Marocko och västra Algeriet) sände en expedition som fann ruiner men inget folk.

Bristen på bättre källor än så har gjort att det finns många hypoteser om hur öarna blev befolkade. Flertalet forskare menar idag att öarna befolkades redan omkring 1000 f.Kr., men andra vidhåller att immigrationen skedde under de feniciska handels- och upptäcktsresorna. En minoritet hävdar att det dröjde till romersk kejsartid och att Juba II troligen var inblandad. Att döma av DNA-analyser tycks öarnas urbefolkning under alla omständigheter ha varit besläktade med berberna i Nordafrika.