Kurfurstarnas antal

Tysk-romerska riket, den forna stormakten i Tyskland och Centraleuropa, styrdes formellt av en kejsare som valdes av särskilt mäktiga furstar, så kallade kurfurstar. Deras antal varierar dock kraftigt i historisk litteratur. Hur många var de?

Att antalet varierar beror inte på att historiker slarvar utan på att antalet verkligen varierade. Kurfurstarnas särställning växte fram och befästes på 1200- och 1300-talen. Under senmedeltiden och 1500-talet var antalet sju: ärkebiskoparna av Mainz, Trier och Köln, pfalzgreven vid Rhen, hertigen av Sachsen, markgreven av Brandenburg och kungen av Böhmen. Situationen komplicerades under trettioåriga kriget, då pfalzgreven Fredrik V lät sig väljas till böhmisk kung och därmed kontrollerade två kurvärdigheter. Efter en kort tid på tronen i Prag fördrevs Fredrik V både från Böhmen och Pfalz, och under de strider och förhandlingar som följde överlät kejsar Ferdinand II den pfalziska kurvärdigheten till sin viktigaste tyske allierade, hertig Maximilian av Bayern. Detta beslut, som formellt fattades 1623, var synnerligen kontroversiellt och ledde till åratal av förhandlingar och strider. Inledningsvis var det bara meningen att Maximilian skulle inneha värdigheten på livstid, men senare lyckades han tillskansa sig rätten att göra den ärftlig. Till saken hör att Fredrik och Maximilian tillhörde rivaliserande grenar av samma ätt, Wittelsbach, och prestigegrälet mellan grenarna hade gamla anor. I Westfaliska freden 1648 löstes bråket genom en kompromiss. Maximilian fick behålla sin kurvärdighet, men en åttonde kurfurstetitel skapades för Fredriks son och efterträdare Karl Ludvig.

Denna innovation inspirerade andra tyska furstar till att även de sikta på kurvärdigheten, och 1692 lyckades den blivande hertigen av Hannover (tidigare Braunschweig-Lüneburg) bli Tysklands nionde kurfurste. Orsaken var religiös. Man ville ha balans mellan katoliker och protestanter i kurfurstekollegiet, och när pfalzgrevskapet togs över av en katolik behövdes en protestantisk kurfurste som motvikt. Antalet sjönk ånyo till åtta år 1777, när den dåvarande pfalzgreven ärvde Bayern och dess kurvärdighet.

Stora förändringar inträffade under Napoleontiden. År 1801 avskaffades Triers och Kölns territoriella ärkebiskopsdömen, och därmed även innehavarnas kurfurstendömen. Ärkebiskopen av Mainz, som också miste sitt land, klarade sig genom att flytta till Regensburg, som i praktiken övertog den kurvärdighet som associerats med Mainz. Två år senare inrättades nya kurvärdigheter för hertigen av Württemberg, markgreven av Baden, lantgreven av Hessen-Kassel och hertigen av Salzburg (det vill säga f.d. storhertig Ferdinand III av Toscana). Därmed uppgick antalet kurfurstar till tio, vilket var rekordmånga. När Ferdinand miste Salzburg till Österrike 1805 flyttades hans kurvärdighet till storhertigdömet Würzburg, som han erhöll som kompensation.

Inflationen i kurfurstar fick ett abrupt slut redan 1806. Detta år avskaffades Tysk-romerska riket, och därmed även kurvärdigheten. Lantgreven av Hessen-Kassel fortsatte dock att använda titeln kurfurste ända till lantgrevskapets avskaffande 1866.