Andersonville

I filmen Den gode, den onde, den fule (1966) skildras bland annat livet i ett fångläger för sydstatare under amerikanska inbördeskriget. Att döma av filmen präglades livet av misshandel, tortyr och systematisk plundring av fångarna, vilket legitimeras av att nordstatsfångarna minsann inte har det mycket bättre i Andersonville. Vad var detta? Har det – till skillnad från det uppenbart fiktiva lägret i filmen – existerat?

Ja, det har det, men till skillnad från vad man förleds att tro i filmen låg det inte i New Mexico (där Den gode, den onde, den fule utspelar sig) utan i Georgia, och det grundades först i februari 1864, två år efter filmens handling. Men om man är villig att överse med denna fadäs är likheten mellan filmens och verklighetens fångläger slående: det rörde sig om ett sannskyldigt helvete som för en 1900-talsmänniska leder tanken till andra världskrigets koncentrationsläger. Andersonville hade uppskattningsvis fyra gånger så många fångar som det egentligen kunde rymma, om man ser till vatten- och matförsörjning. De hygieniska och sanitära förhållandena var urusla, med stor dödlighet i sjukdomar som följd. Av de ca 45 000 nordstatssoldater som satt i lägret dog omkring 13 000, många av dysenteri eller skörbjugg, och vräktes i massgravar. Tack vare såväl ögonvittnesskildringar som fotografier av överlevande vet vi att många fångar var föga mer än skelett med hud och att marken dignade under exkrementer.

Andersonville lades ned i maj 1865, sedan nordstatarna vunnit kriget. Lägerkommendanten Henry Wirz ställdes inför rätta, dömdes skyldig till mord och avrättades.