Gotlandsvisan

Förra veckan föreläste jag vid ett tillfälle om svenskhet och nationell propaganda i äldre tid. Efteråt fick jag frågor om ett diktverk jag nämnde i förbigående, Gotlandsvisan. Vad var detta för dikt? Vem skrev den och hur hård är propagandaudden?

Gotlandsvisan är det äldsta bevarade propagandaverket från Karl Knutssons regeringstid. Sannolikt tillkom visan på kungens initiativ, som ett led i hans propaganda mot Kristian I av Danmark. Eftersom den svenske herremannen Magnus Gren i visan inte utpekas som förrädare utan bara som en godtrogen herreman torde tillkomsttiden ha varit sommaren eller hösten 1449, senast våren 1450, innan förräderiryktena om mannen ifråga började spridas.

Visans första parti beskriver det nyligen utkämpade kriget på Gotland, där danskarna manövrerade ut svenskarna och tog kontroll över ön. Andra delen drar konsekvenserna (vad kan vi lära oss av detta?). Texten präglas av danskhat. Danskarna far fram med ”sweck och falskheet”, varför Magnus Gren och övriga svenska herrar låter sig luras. Ja, falskheten är rentav ett danskt nationaldrag, en integrerad del av den typiske danskens medfödda karaktär. Man skall aldrig tro på ett löfte givet av en dansk, ty ”danska manna ord / är wärre än mord”. Danskarna är föga mer än en hop illvilliga skorpioner vars mål är att förtrycka svenskarna. De svenske må därför värja sitt land med kraft. ”Bättre är döö / J elden rödha / än ärelos leffua.”

Förutom att utmåla danskarna som Guds skapelses skamfläck gör visförfattaren allt han förmår för att hölja de vanliga svenska krigarna, svennerna, i ära. Det var de som var Gotlandskrigets hjältar, inte de lättlurade herremännen med Magnus Gren i spetsen. När svennerna slogs gick det bra för de svenske, men när herremännen förhandlade gick allt förlorat, allt enligt Karl Knutssons dolkstötslegend. Kung Karl sätter därför sitt hopp till gemene man, ej till bortklemade aristokrater.