Varför krig 1643?

År 1643 angreps plötsligt Danmark av svenska arméer. Detta ledde till ett krig som slutade med freden i Brömsebro, då Jämtland, Härjedalen, Gotland och Ösel (samt Halland på 30 år) blev svenska. Men varför bröt kriget ut? Sverige var ju djupt indraget i trettioåriga kriget. Varför attackera Kristian IV:s Danmark?

Det fanns mer än ett skäl.

(1) I stor utsträckning handlade det om traditionell nordeuropeisk maktpolitik. Sverige höll på att segla förbi Danmark som regional stormakt. Trots det var Ösel och Gotland danska öar, något som både kunde upplevas som hotfullt och som en geografisk anomali. Minnet av freden i Knäred 1613, när Kristian IV:s förhandlare stod som segrare gentemot Sverige, var i högsta grad levande. Nu var tiden kommen att tvinga fram en ny, betydligt mer gynnsam fred.

(2) I Stockholm var man dessutom bekymrad över Kristian IV:s agerande på kontinenten, som med rätta tolkades som fientligt. Den danske kungen sökte på alla sätt begränsa svenskarnas långsiktiga inflytande i norra Tyskland, eftersom det låg i Danmarks säkerhetspolitiska intresse att inte bli inringat av svenska territorier och arméer. Det faktum att Kristian IV ville agera fredsmäklare i trettioåriga kriget var illavarslande.

(3) Allra värst var att Kristian IV hade chockhöjt Öresundstullen, som till de sjöfarande grannarnas fasa nådde tidigare oanade nivåer. Från att år 1637 ha inbringat den danska kronan 229 000 riksdaler nådde tullen 1638 upp till 482 000 riksdaler och 1639 till 616 000 riksdaler, trots att antalet skepp som erlade avgifter faktiskt minskade under dessa år. De utländska sjömakternas ilska ledde till att Kristian IV tvingades sänka tullen något, men inkomsterna fortsatte att hålla en hög nivå – 505 000 riksdaler år 1641, 405 000 år 1642.

Sveriges position i förhållande till Öresundstullen var speciell: landet åtnjöt tullfrihet för flertalet varor som forslades till och från själva riket, men detta gällde inte de provinser i Baltikum som kontrollerades av den svenska kungamakten. Bland de varor som inte var undantagna från tullplikten var krigsmaterial, exempelvis kanoner, en stor svensk exportartikel. Detta irriterade svenskarna, men Kristian IV:s tullhöjningar kunde också vändas mot honom i krigspropagandan. Genom att utmåla den danske kungen som en hätsk girigbuk och utlova radikala förändringar till det bättre om svenskarna fick kontroll över Öresund beredde Axel Oxenstierna och det svenska riksrådet vägen för krig.

(4) Till saken hör att Kristian IV:s politik inte bara irriterade Sverige. Nederländerna, Nordeuropas ledande handelsnation, drabbades hårt av Öresundstullen. Inte nog med det: för att balansera de nederländska köpmännens stora inflytande på Östersjön och Nordsjön gynnade Kristian IV folk från andra länder och bjöd in dem att etablera sig i Danmark. Framför allt månade han om de egna danska köpmännen, både i Europa och på världshaven. Ett typiskt exempel är avtalet med Spanien år 1641, som hade udden riktad mot Nederländerna och Sverige. Olyckligtvis för Danmark skedde detta samtidigt som relationerna mellan Nederländerna och Sverige blev allt bättre, dels på grund av gemensamma intressen på den europeiska krigsscenen och dels av rent ekonomiska skäl. Louis De Geer och andra nederländare investerade stora summor i Sverige, vars metallexport – kopparmalm, kanoner, med mera – i stor utsträckning skedde via Amsterdam. Ett defensivavtal mellan Nederländerna och Sverige slöts 1640, enligt vilket svenskarna – om alla andra konfliktlösningar misslyckades – kunde räkna med nederländskt militärt stöd i händelse av krig med Danmark.

Allt sammantaget gjorde detta att det svenska riksrådet föll för frestelsen att angripa Danmark 1643, både via Jylland och via Skåne. I syfte att öka segermöjligheterna bestämde man att ingen krigsförklaring skulle ges. Förvisso var det föga hedervärt att utan förvarning storma in med tungt rustade arméer i ett grannland, men det var realpolitiskt sunt. Ett Danmark som togs på sängen var ett svagare Danmark än ett Danmark som fick tid att förbereda ett försvar.