Hur viktoriansk var drottning Victoria?

Få monarker genom tiderna har blivit så förknippade en tidsepok och en attityd som den brittiska drottningen Victoria, som regerade från 1837 till 1901. Hon har kommit att associeras med Brittiska imperiet och dess regim, med pliktuppfyllelse och arbete, med hävdvunna ritualer, med moderlighet, med mera. Men hur väl stämmer detta med verkligheten? Var Victoria verkligen viktoriansk?

Nej, det var hon inte. Möjligen delade hon den prydhet och dubbelmoral – men det är omdiskuterat – som kännetecknade den brittiska överklassen under 1800-talets andra hälft, men i mycket annat var hon främmande för tidsandan, i synnerhet för den roll hon själv motvilligt kom att spela.

Först och främst avskydde Victoria de officiella plikter som var nära associerade med drottningrollen, låt vara att hon kunde vara nog så disciplinerade i arbete som hon verkligen tyckte om. Efter maken Alberts död 1861 isolerade hon sig på slotten Osborne på Isle of Wight och Balmoral i Skottland. Det faktum att Victoria därmed ignorerade sina plikter som statschef ledde till att hon under en tid var tämligen impopulär i Storbritannien. Först på 1880- och 1890-talen ökade hennes popularitet ånyo, framför allt på grund av åldern. Gamla monarker har en tendens att vinna folkets respekt, oavsett hur de agerat dessförinnan.

Den åldrade drottning Victoria blev alltså en symbol för imperiet, en brittisk ikon som härskade över dåtidens mest lysande stormakt. Men det var inte ett imperium eller ett styrelseskick som hon uppskattade. Tvärtom. Hon var konservativ, för att inte säga reaktionär, när det gällde synen på teknikens utveckling och arbetarklassens rättigheter, och hon hade föga till övers för den parlamentariska demokratin. Hon avskydde monarkins pampiga ceremonier och nonchalerade dem efter bästa förmåga, tvärt emot den ”viktorianska” pliktmedvetenhetens ideal. Dessutom hade drottningen en negativ syn på moderskapet. Trots (eller kanske på grund av) att Victoria själv fått nio barn hatade hon allt vad graviditet, barnafödsel och bebisar hette, detta samtidigt som hon, ironiskt nog, kom att betecknas som ”nationell moder”.

Det vi betecknar som viktorianskt har alltså inte mycket med drottning Victoria att göra. Termen syftar snarare på de kulturella värderingar som var etablerade inom den samhällsbärande högborgerligheten i det sena 1800-talets Storbritannien. Om drottningen själv fått bestämma hade hon vridit den kronologiska klockan flera decennier bakåt i tiden.