1800-talets syn på handikappade

När jag igår föreläste om handikapphistoria fick jag ett antal frågor, varav särskilt en torde vara intressant att redogöra för även i detta forum. Det verkar som om 1800-talets människor hade en mycket splittrad syn på funktionsnedsatta. Vilka åsikter fanns? Hur yttrade de sig?

För åtskilliga medlemmar av 1800-talets intellektuella elit var både fysiskt och psykiskt handikappade människor att betrakta som främlingar på samma sätt som medlemmar av icke-vita folkslag. Följaktligen måste de beskrivas och analyseras. Kontrasten mellan det normala och det onormala framhävdes genom att missbildningar kraftigt förstorades på bilder. Provinsialläkarna sökte överträffa varandra i jakten på det värsta missfostret. Ju vidrigare monster, desto bättre. Det hände att läkarna mot föräldrarnas uttryckliga vilja lade beslag på missbildade foster och obducerade dem, eftersom ”de tillhörde vetenskapen”.

Människor som fötts med missbildningar ansågs alltså inte ha rätt till en privat identitet. De tillhörde det offentliga rummet i egenskap av levande sevärdheter som forskarna skulle få dissekera och vanligt folk förundrat betrakta på samma sätt som vi idag kan studera djur på zoo. Personer behäftade med kroppsliga defekter visades upp på marknader, cirkusföreställningar och kuriosamuseer. Det fanns en internationell freak show-kultur i vilken vidskepelse, folkunderhållning och naturvetenskap gick hand i hand. De som råkade vara annorlunda betraktades – och behandlades – som objekt snarare än subjekt. Om de handikappade överhuvudtaget hade någon egen livsinställning var denna, enligt många förståsigpåare av anno dazumal, av negativ art. De ansågs lättjefulla och omoraliska eftersom de utnyttjade sitt lyte till att tigga sig fram genom livet och slippa arbeta.

Mot denna inställning fanns en helt annorlunda verklighet. De handikappades situation varierade beroende på arten av lyte. Döva och stumma var ofta väl integrerade i samhället. De hade ofta arbete, kunde flytta till andra orter och hade en relativt lång medellivslängd. För de blinda och lytta var situationen något sämre, men inte alls så svår som vi ofta inbillar oss. Visserligen gifte de sig sällan, men de kunde mycket väl skaffa arbete. Värre var det för sinnessjuka och sinnesslöa, vilka sällan fick möjlighet att utöva ett yrke. Det var i första hand medlemmar av denna grupp som hamnade på hospital, fattighus och korrektionsanstalter.

Myndigheternas syn på de funktionshindrade var ambivalent. Å ena sidan ville man, helt i upplysningens anda, att de skulle hjälpas till en god utbildning, gärna med inriktning på något nyttigt hantverk. Å andra sidan var myndigheterna rädda för det som var annorlunda, det främmande. Det var statens plikt att skydda medborgarna från farliga element. Långt före tvångssteriliseringarnas och rasbiologins tid inskred därför myndigheterna mot handikappades känsloliv och förbjöd epileptiker, sinnessjuka och sinnesslöa att skaffa avkomma. Abnormiteterna fick inte gå i arv. Statens män började även i allt större utsträckning dela in de handikappade i underavdelningar med olika typer av rekommenderad behandling och vård. En och samma åtgärd hade två motstridiga innebörder. När man särskilde handikappade barn från vanliga barn var det dels för att hjälpa de handikappade genom speciell utbildning och disciplinering, dels för att skydda de vanliga, friska barnen från de andra. Under 1800-talets lopp började man sända personer med lyten till speciella skolor: dövstumskolor, blindinstitut, idiotanstalter och vanföreanstalter. Mot seklets slut spred sig uppfattningen att sinnesslöa barn var för dumma för att överhuvudtaget kunna lära sig något, varför de befriades från skolplikten.

Till allt detta kom att de yrkesverksamma handikappade mot slutet av 1800-talet fick det allt sämre i takt med industrialiseringens frammarsch. De hantverk som länge utgjort deras levebröd minskade i betydelse när fabrikerna byggdes. I det nya industrisamhället drog sig arbetsgivarna för att anställa handikappade. För de handikappade medförde därför denna fas i det moderna samhällets utveckling uppenbara försämringar. I praktiken sänktes deras människovärde.