Häxjakter mot slavar i New York

I New York berättar historiskt bevandrade att det på 1700-talet förekom veritabla häxjakter på slavar, som misstänktes för att vilja bränna ned hela staden. Det skall ha påmint om häxförföljelserna på 1600-talet. Ligger det någon sanning i det?

Ja, åtminstone om frågeställaren syftar på en händelse på våren 1741. För att förstå vad som hände bör man veta att Storbritannien (New York var en brittisk koloni) låg i krig med Spanien och att folk var allmänt rädda för spanska räder, spanska kapare och katolska konspirationer. Dessutom var vintern 1740–1741 ovanligt kylig i New York. Vattnet i hamnen hade frusit till is. Till råga på allt hade bagarna strejkat och spannmålspriserna skjutit i höjden.

Den bitande kölden, irritationen över vardagens vedermödor och fruktan för katolska konspirationer och spanska attacker resulterade i en atmosfär av ångest och misstänksamhet på Manhattan. Dessutom fanns slavarna att ta med i beräkningen. Många mindes hur en grupp slavar och indianer år 1712 hade satt eld på en byggnad och dödat nio vita. De svarta som inte begått självmord innan de greps hade dömts till döden och avrättats. Men för 1741 års slavgeneration var detta knappast ett avskräckande exempel. Många hade inte ens varit födda då.

Den stigande oron i New York exploderade i förskräckelse i början av våren, när bud nådde staden att två slavar i Hackensack, på andra sidan floden i New Jersey, hade bränt ned ett par lador mitt i natten. Slavarna avrättades omgående, men skräcken bestod och den resulterade i panik när flera byggnader i staden började brinna. Ingen vet vem som tände på fortet, ett kapell, guvernörens residens, några baracker och ett antal andra byggnader, men många vita var övertygade om att det måste vara slavarna. Undersökningar visade att ett antal misstänkta slavar brukade hålla till på en krog som ägdes av ett vitt par som troligen agerade hälare för det tjuvgods slavarna ibland kom över. In på scenen trädde nu Mary Burton, en skvallrande tjänsteflicka på krogen, som älskade att sprida ut rykten om arbetsgivarna och deras svarta klienter. Jodå, berättade Mary, nog hade hon hört folk på krogen planera illdåd. Hela staden skulle brinna. De vita skulle slaktas.

De panikslagna medlemmarna av New Yorks domstol skred nu till verket. Alla slavar som pekats ut av Mary Burton kallades att vittna eller dö. När de stod på avrättningsplatsen blev många av dem pratsamma och avslöjade namn på medsammansvurna i hopp om att få behålla livet eller åtminstone komma undan med hängning och slippa döden på bålet. Staden drabbades av en häxjakt. En man vid namn John Ury, som inte var från trakten, arresterades bara för att han verkade lite konstig. Man försökte förmå honom att erkänna att han i själva verket var en förklädd katolsk präst som med liv och lust deltagit i konspirationen. Den säkerligen helt oskyldige Ury förnekade allt och blev följaktligen avrättad.

Inte förrän under de heta sommarmånaderna, då stadens fängelser var överfulla av slavar och Mary Burtons storhetsvansinne hade förlett henne till att ange även hedervärda och ansedda borgare, lade sig panikstämningen och New Yorkborna sansade sig. Då hade fyra vita dinglat i galgen, 13 svarta hade bränts på bål, 18 hade hängts och 70 skeppats bort från kolonin.