Hjo

Idag föreläser jag i Hjo om svensk senmedeltid, detta med anledning av att orten vid Vättern firar att det är 600 år sedan det dokument författades, i vilket det tydligt framgår att Hjo räknades som stad. Detta föranleder mig att kort besvara frågan varför Hjo överhuvudtaget utvecklades till stad omkring 1400. Under samma epok som detta skedde upplevde Sverige en kraftig folkminskning, och andra städer – till exempel Hästholmen och Skänninge – minskade kraftigt i betydelse. Varför lyckades Hjo när andra misslyckades?

Den troligaste förklaringen är att det rörde sig om en positiv bieffekt av Vadstena klosters blomstring. I och med grundandet av klostret, som på kort tid blev en av Nordens största jordägare och kulturella metropoler, förvandlades Vadstena från by till stad. För de östgötska grannstäderna Hästholmen och Skänninge var detta negativt, eftersom Vadstena tog över funktioner och pengar som annars skulle ha hamnat i dessa städer. Men för Hjo, på andra sidan Vättern, blev det tvärtom, eftersom ortens läge gjorde att den kunde användas som överskeppningshamn för varor som skulle till och från klostret. Eftersom svenska småstäder under medeltiden endast hade några hundratal invånare räckte det med en dylik förändring för att byn skulle bli så betydande att den kvalificerade sig för stadsrättigheter.