Landsknektarna

I skildringar av 1500- och 1600-talen möter man ofta benämningen landsknektar. Det tycks ha varit tyska legosoldater som stred för i princip vem som helst, plundrade Rom, gjorde ostraffat myteri, och så vidare. Efter trettioåriga kriget tycks de ha förvunnit. Men när dök de upp?

Ordet landsknekt, ty. Landsknecht, som ordagrant betyder ”landstjänare”, kan spåras till omkring 1480. Ursprungligen tycks termen ha brukats om krigare från Schwaben, ett område som ungefär motsvarar nutidens Baden-Württemberg. Under decennierna kring 1500 organiserades landsknektsregementen av den habsburgske kejsaren Maximilian I. Förebilderna var de schweizergarden som redan gjorde Europa osäkert samtidigt som de visade vad välövade och välmotiverade fotsoldater kunde åstadkomma på slagfältet. Till skillnad från schweizarna förlitade sig landsknektarna i stor utsträckning på understöd av eldvapen, vartill kom att de själva brukade pik, hillebard och svärd med stor effektivitet. Piken blev något av ett signaturvapen för landsknektarna.

På 1500-talet präglade landsknektarna otaliga krig, i regel på båda sidor av frontlinjen. De tyska landsknektarna – de allra flesta kom från Tyskland, även om äventyrslystna män från många andra länder också flockades till deras led – var fruktade i hela Europa. Tillsammans med spanjorerna utgjorde de spjutspetsen i kejsar Karl V:s arméer. Det var landsknektarna som avgjorde slaget vid Pavia år 1525 (där de stred för båda sidor), och det var landsknektarna som orsakade den största plundringskatastrofen i renässansens historia, Sacco di Roma år 1527. De stred i nederländska frihetskriget, i de franska hugenottkrigen och i alla andra krig i vilka någon var villig att betala för deras tjänster.