Nyheten om Wallensteins död

Idag vänder jag mig mot en presshistorisk fråga. Det sägs att tidningspressen på kontinenten på allvar slog igenom på 1600-talet. Hur snabbt gick det för en stor nyhet, till exempel mordet på general Wallenstein 1634, att slå igenom i tidningarna? Och hur presenterades händelsen? Vem skyllde man på?

Nyheten om den ryktbare fältherrens död spreds mycket fort. Redan fyra dagar efter mordet kunde man läsa en rapport från Eger, där mordet ägt rum, i Frankfurttidningen Ordentliche Wochentliche Zeitungen. Liknande texter publicerades samtidigt i Zürich, Stuttgart och Strassburg. Rapporten är typisk för den sakliga men kortfattade information som 1600-talets tidningsvärld erbjöd när det inte rörde sig om propaganda:

”Efter att Wallenstein hade kommit hit med omkring 800 män, som han inkvarterade i byarna utanför staden, mottogs han av överste Butler, som han inte väntade sig något ont från. Därefter bjöds överste Trcka, överste Kinsky, överste Ilow och kapten Niemann in till slottet av dem som var välvilligt inställda till kejsaren. På vägen till, och vid, bordet diskuterade de sin överenskommelse i den resolution man nyligen gjort [det vill säga Pilsenresolutionen om trohet mot Wallenstein]. När det sedan mörknade något kom en trupp dragoner, såsom de avtalat, in i kammaren och sköt genast ned dessa fyra män i kallt blod. Därefter skyndade de till hertigen av Friedlands [dvs. Wallensteins] kvarter och sköt ned vaktposten, kammarherren och en page, som inte ville släppa in dem till hertigen. På grund av tumultet öppnade hertigen dörren, och då genomborrade befälet omedelbart hans kropp. När hertigen hämtade sig och försökte sträcka sig efter en pistol gav han honom ytterligare två stötar, så att hertigen föll ned och blodet flöt runt i rummet. Efter det lade de honom i ett lakan och bar honom till slottet.”

I dessa de första första journalistiska rapporterna om Wallensteins död förekom inga spekulationer om huruvida mördarna agerade på order uppifrån. Inte ens de protestantiska tidningarna länkade mordet till kejsar Ferdinand och hans rådgivare i Wien, eller till några andra av Wallensteins fiender på den katolska sidan. Alla var överens om att mordet just var ett mord, att Wallenstein hade fallit offer för en sammansvärjning av individuella officerare.

Först några veckor senare började man även diskutera mordets storpolitiska övertoner och den övergripande skuldfrågan. Nu ändrades tidningsprosan rejält. Från torr saklighet övergick man till grovt vinklade redogörelser. Ibland rörde det sig om rena ärekränkningar av mordoffret, till exempel i form av satiriska imitationer av epitafietexter, i vilka Wallenstein hånades för sin oförmåga att leverera fältslag (eftersom han var rädd om sin armé) och sitt överdrivna intresse för astrologi, samtidigt som han anklagades för att ha gjort sig skyldig till övergrepp – stulit allt han kom över och hängt oskyldiga människor. I vissa fall går det att spåra denna propaganda till det kejserliga hovet i Wien, där texterna kan bevisas ha färdigställts redan före mordet. Propagandaoffensiven var alltså väl förberedd.

Det förekom också pro-Wallensteinska tidningsartiklar och texter, i vilka mordet framställdes som värsta sortens illdåd. Även mordoffrets beundrare agerade påfallande snabbt. Historien om ”blodbadet i Eger” presenterades utförligt i text och bild, i regel med udden riktad mot de officerare som begick förräderi. Det var inte ovanligt att man gjorde en uttrycklig poäng av att mördarna, med namn som Gordon, Leslie och Butler, inte bara var förrädiska legoknektar utan till råga på allt utländska sådana, ”skottar” (i själva verket var några av dem irländare). I ett nyhetsbrev hyllas Wallenstein som en sannskyldig hjälte som falskeligen anklagats för att ha önskat tillvälla sig kejsarens krona och spira, lägga Wien i aska och desertera till fienden. Egentligen, menade hans försvarare, skapade Wallenstein fred i Böhmen och strävade ihärdigt efter att sprida fred i hela Tyskland, tvärt emot vad ”det spanska packet” och jesuiterna ville. Mordet på Wallenstein var därmed liktydigt med ett attentat mot freden, och varje dag ”ropar det efter hämnd”.