Variolation

Det sägs att det fanns en föregångare till vaccinering, som användes för att bekämpa smittkoppor innan man kommit på vaccineringsmetoderna. Hur gick man då tillväga?

Företeelsen kallas variolation (efter variola, det latinska namnet på smittkoppor). Man brukar även benämna tekniken inokulation. Den gick ut på att man infekterade friska människor med smittkoppor (i vaccination använder man smittämnen av den för människor betydligt mildare sjukdomen kokoppor) för att framkalla en mild form av smittkoppor som gav immunitet och besparade personen allvarligare attacker. Ingen vet när eller var sådana experiment först började göras. De är kända från folkmedicinen i Kina, Främre Orienten, Västerlandet och Afrika. Den i Europa vanligaste metoden bestod i att man rispade upp huden och förde in vätska från en insjuknad människas koppor. Om operationen utfördes av en kunnig hand resulterade den i mild infektion som ledde till döden i mellan 1 och 4 procent av fallen. Det låter avskräckande, men risken att dö i vanlig smittkoppsinfektion var mycket högre.

Eftersom metoden var folklig och länge okänd för intellektuella var det först på 1700-talet som variolation blev populärt bland medlemmarna av de högre stånden i Europa. I mitten av seklet upplevde européerna osedvanligt våldsamma vågor av smittkoppsfarsoten samtidigt som variolationstekniken förbättrades av brittiska läkare. Efter att Ludvig XV av Frankrike avlidit av smittkoppor 1774 och efterträdaren Ludvig XVI kort tid senare genomgått variolation blev metoden alltmer populär även inom den franska adeln.

Den första variolationen i Norden ägde rum i Åbo 1754. Under påföljande år kom även här medlemmar av de högsta samhällskretsarna att gå i bräschen för metoden genom att låta sina barn behandlas. Dödligheten i smittkoppor sjönk betydligt, men det var inget mot vad som skedde några decennier senare, när vaccinationen bredde ut sig.