Fostring och politik

För ett par dagar sedan skrev jag om fostren, en typ av träl i det medeltida Norden. Det föranledde gårdagens uppföljningsblogg om bryten. Men hur kommer det sig att en norsk kung på 900-talet hade namnet Håkon Adalstensfostre? Hade han varit träl?

Nej, det hade han inte. Han hade fostrats, det vill säga uppfostrats, hos den engelske kungen Athelstan (Adalsten), vilket gav honom tillnamnet ifråga. Den typen av fostring var mycket vanlig i det tidigmedeltida Europa. Bland politiskt betydande familjer i hela världsdelen var det normalt att man lämnade över något eller några av sina barn till en allierad familj för fostran.

Ett typiskt exempel: frankerhärskaren Karl Martell, som var nära allierad med langobardkungen Liutprand, lät på 730-talet sin son Pippin (den blivande Pippin den lille) uppfostras vid det langobardiska kungahovet i Pavia. Historieskrivaren Paulus Diaconus berättar att Liutprand lät klippa av Pippins hår för att markera att denne skulle uppfattas som hans fosterson. Detta skapade ett starkt symboliskt band mellan Karl Martells och Liutprands släkter, vilka samarbetade militärt i kampen mot muslimerna i nuvarande Sydfrankrike. När påven bad Karl Martell om hjälp mot den langobardiska expansionen i Italien förklingade begäran ohörd. Däremot hörsammade Pippin själv kallelsen på 750-talet, då Liutprands släkt inte längre regerade över langobarderna.

Sådana fostringsallianser är välkända även inom litteraturen. I det iriska eposet Táin Bó Cuailnge förstärks dramatiken avsevärt av att de två motståndarna i en för berättelsen central stridssekvens, tvekampen mellan Ferdia och hjälten Cú Chulainn, var fosterbröder. På Irland genomsyrade fostringsinstitutet hela det välbärgade samhället och satte sin prägel på den språkliga terminologin för moderlig ömhet: en máthair var en strikt biologisk ”moder” medan en muimme var en ”mamma” som skötte om och uppfostrade sitt älskade fosterbarn. ”Modern” lämnade över barnet till ”mamman” när detta uppnått ca sju års ålder. Därigenom förstärktes de sociala nätverk som höll samman de iriska familjerna: barnen fick automatiskt nära, kärleksfulla band till minst två familjer i stället för en.