Bryten, då?

Häromdagen bloggade jag om fostren, en av de mindre kända slavkategorierna i svensk historia. Följdfrågan lät inte vänta på sig – hur är det med bryten? Vad gällde för denna träl?

Bryten är en av de märkligaste figurerna i nordisk historia. För att förstå hans funktion bör vi känna till att stormännens, kyrkans och kungens egendomar under äldre medeltid i stor utsträckning var samlade kring små och medelstora huvudgårdar. Underlydande landbogårdar och torp låg i nära anslutning till huvudgården, bland annat i syfte att göra det möjligt för godsägaren att utnyttja landbornas dagsverken. Källor från hela Norden gör gällande att förvaltaren av en sådan huvudgård – förutsatt att denne inte var jordägaren själv – bar titeln bryte. Den latinska termen i bevarade dokument är villicus. Enligt åtskilliga nordiska landskapslagar var bryten ofri.

Ordet bryte kan härledas ur det fornsvenska verbet brytia, ”bryta i stycken”, ”sönderdela”. En bryte var alltså ursprungligen ”en som bryter (mat och bröd och delar ut)”, varefter termen vid okänt tillfälle fick vidgad betydelse och började syfta på förvaltare och gårdsfogdar i allmänhet. Förmodligen var bryten från början den träl som fungerade som tillsyningsman över de andra trälarna, varefter termen uppgraderades till att syfta på gårdsförmannen för att slutligen innehas av gårdens ledare under de perioder då ägaren inte var på plats. Bryten kunde dessutom skaffa sig personlig egendom: i flera texter från Danmark och Sverige framgår att brytarna hade lösöre som inte var identiskt med gårdens eget lösöre.

En och annan bryte var tillräckligt betydelsefull för att omnämnas på runstenar. På runstenen vid Hovgården på Alsnö i Mälaren kan vi läsa följande rader: ”Tyd du runorna! Rätt lät rista dem Tolir, bryte i Roden, åt konungen. Tolir och Gylla lät rista, båda makarna efter sig till en minnesvård… Håkon bjöd rista.”

En annan bryte möter vi i Gillberga (Västerljungs socken, Hölebo härad i Södermanland). Ristningen kan uttydas: ”Sigvalde reste…(efter)…(Tor)kel sin bryte”. Här har alltså, om läsningen är korrekt, en bryte blivit ihågkommen genom en runsten, något som hade varit otänkbart om inte bryten tillhört samhällets övre skikt. Situationen i Danmark förefaller ha varit likartad. I Randbøl på Jylland läser vi på en runsten från omkring 965: ”Bryten Tue reste denna sten efter brytens hustru. Dessa stavar för Thorgun skall leva mycket länge”.

Uppenbarligen medförde brytens starka ställning med tiden en förändring av hans juridiska status, åtminstone i delar av Norden. I de norska landskapslagarna från slutet av 1000-talet och 1100-talet betraktas bryten som ofri, men i de danska lagarna från slutet av 1100-talet och 1200-talet nämns endast fria brytar. Dock anges att husbonden hade ansvar för sin bryte, vilket sannolikt återgår på dennes tidigare ofria ställning. Särskilt av den jylländska lagen (Jyske lov) framgår att bryten tidigare torde haft trälstatus. Bryten kunde enligt denna lagsamling inte framträda som sin egen husbonde på tinget utan var tvungen att låta sin herre föra hans talan.