Fostre och fostra

Igår föreläste jag på Gotlands fornsal i Visby om slaveri under medeltiden. Jag råkade då nämna begreppen fostre och fostra, utan att jag fick möjlighet att närmare utveckla vad dessa två statuskategorier i äldre nordisk historia var för något. Därav denna blogg.

Det fornsvenska ordet fostre (mask. fostri, fem. fostra) har uttytts som ”hemma född träl/trälkvinna”. Grundbetydelsen har förmodligen varit ”en träl som är född på gården” och således inte nyanskaffad via köp eller krigsfångenskap.

Liksom andra trälar var fostren en ofri och förtryckt person. Särskilt i Östgötalagen markeras att fostren kunde säljas som en vara. Men det fanns betydande skillnader mellan fostrens ofria status och den vanlige trälens. En fostre var betrodd och ansedd. Det var inte ovanligt att han förfogade över egen stuga och personlig egendom. I Östgötalagens giftermålsbalk framgår att en fri person kan gifta sig med en fostre/fostra och att barn i äktenskapet blir fria. I Äldre Västgötalagens ärvdabalk slås fast att om en änka vill ingå nytt gifte kan hon inte skilja sig från bo och barn såvida inte dessa äger en träl eller trälkvinna, närmare bestämt en fostre eller fostra, som kan förestå boet. Alltså: fostren är mer betrodd än de övriga trälarna. I vissa fall, enligt Västmanlandslagen, åtnjuter fostren en så självständig och stark ställning att han kan fullgöra ledungsplikt, det vill säga den försvars- och krigstjänst som annars bara åvilade fria svenska män.

Det finns fler belägg, främst utspridda i götalagarnas balkar. Enligt Yngre Västgötalagen är en ofri fostra betrodd att bära husbondens nycklar, och lägermålsboten för en fostra är fyra gånger så hög som för en vanlig trälkvinna. I Östgötalagen anges att fostren står högre på skalan när det gäller kompensation på tinget än vanliga trälar. Det sägs visserligen att en fostre och en annan träl är att jämställa med varandra när det gäller erhållna slag och sår, men dråpsboten för en fostre är åtta mark, medan dråpsboten för en vanlig träl är tre.

Medan trälens person formligen ägdes av stormannen eller bonden var förhållandet mellan denne och fostren mer komplicerat. Fostren var helt enkelt värd mer och krävde därför större omsorg. I Östgötalagen läser vi att herren äger rätt till van (förhoppning om arv) efter en fostre. När herren säljer en träl sker detta enligt samma procedur som vid försäljning av kreatur och lösöre, men när herren säljer en fostre, eller snarare dennes van, sker det på samma sätt som när han säljer jord, det vill säga med krav på närvaro av juridiskt giltiga vittnen.

Med andra ord: det var skillnad på folk och folk. Även i de ofrias skara.