Och hur var det med ekorren?

Igår bloggade jag om jakten på harar. Hur var det med ekorren? Den borde väl rimligen ha varit ännu mer jagad, med tanke på skinnet?

Ja, absolut. Men det var skillnad på skinn och skinn. De rödbruna sommarskinnen tillmättes inget större värde. Däremot var de långhåriga grå vinterskinnen (”gråskinn”, i preparerat skick kallade ”gråverk”) mycket eftertraktade. Beredda skinn betraktades som lyxartiklar. När kungarna Birger av Sverige och Erik av Danmark höll hov tillsammans år 1304 uppträdde, enligt Erikskrönikan, även lekarna i gråverksfodrade kläder, något som väckte uppseende.

För att se till att ekorrar inte dödades i onödan utan att man sparade ekorrpopulationen inför gråskinnsjakt var djuret enligt Svealands landskapslagar fridlyst i februari–april och oktober–november (olika datum för olika landskap). För att fånga ekorrarna användes allehanda snaror (”flator”), men framför allt tycks man ha brukat båge och pil. Till sin hjälp hade jägaren en dresserad ”ekorrhund”. Träpilarna var specialtillverkade med trubbiga ändar i syfte att skona skinnen.

Enligt Olaus Magnus (1500-talet) jagades ekorren även för köttets skull. Jägare menade att stekt ekorrkött var en stor delikatess.