Blev kineserna kannibaler?

Idag vänder jag mig till en följdfråga på gårdagens blogg. Förekom det att kineserna, i brist på alternativ, blev kannibaler under ”det stora språnget framåt” kring 1960?

Ja, åtminstone enligt mängder av vittnen. Kannibalism är inte ovanligt i tider av utbredd svält; händelserna i Kina är de senaste i en lång rad av liknande tragiska incidenter.

I Yang Jishengs bok, som jag hänvisade till igår, skildras hur människokött konsumerades både kokt och rått. Antingen skar man det från döda kroppar eller dödade folk som ännu levde för att komma åt det. Vissa köpte det (redan kokt) på marknaden, där försäljarna utgav det för att vara fläsk. Uppskattningsvis – det finns ingen säker statistik – 40 procent av de som åt människokött fick diarré och dog. Andra åt människokött regelbundet utan att må dåligt, särskilt om de valde magert kött och blandade det med grönsaker, åt mindre portioner utspridda över ett flertal måltider, eller åt mer mat som marinerats eller saltats. Liksom i andra kristider, exempelvis trettioåriga krigets Tyskland, drabbade kannibalismen ofta familjemedlemmar. Som exempel kan nämnas Zhu Li från byn Zhuzhai, den enda överlevaren av ett hushåll på fyra. När hungern gjorde henne desperat gnagde hon av kött från sin döda dotter och blev snart själv svårt sjuk.

Dylik kannibalism var bara en av många desperata överlevnadsstrategier i Kina mellan 1958 och 1962. Många fler är belagda: att låta favoritbarnet leva genom att svälta ihjäl de andra barnen, att plundra gravar på jakt efter någorlunda färskt kött, att överge sin familj och fly till en by med mer mat (i vetskap om att de lokala kommunisterna i och med det skulle massakrera de släktingar som stannade kvar), att vinna favörer hos partipamparna genom att ange grannar för högeravvikelser, att sälja sig själv till en byråkrat för att därmed få mat för dagen, och så vidare.