Det stora språnget framåt

Under åren kring 1960 försökte Mao och de kinesiska kommunisterna öka livsmedels- och industriproduktionen i en kampanj som kallades ”det stora språnget framåt”. Det är allmänt känt att det blev ett fiasko, men hur allvarliga var egentligen konsekvenserna? Hur många människor svalt ihjäl?

Det kinesiska kommunistpartiets mål var att på kort tid kraftigt öka den kinesiska produktionen av både spannmål och stål. Jordbruksproduktiviteten skulle skjuta i höjden inom ramen för folkkommuner med tiotusentals medlemmar, där familjen hade ersatts av kollektivet. Framgångarna på landsbygden skulle göra det möjligt för staten att massrekvirera livsmedel och satsa på tung industri. Projektet slog fel redan i starten, men kommunistpartiets ledare vägrade att ställa om kursen. Man gjorde i själva verket precis tvärtom: krävde in allt högre kvoter av spannmål – ibland allt som fanns att äta i området – eftersom lokala partipampar hade blåst upp skördeprognoserna till fantasisiffror. Resultatet var svält.

Antalet döda är omdiskuterat. I den bästa bok jag har läst om katastrofen, Yang Jishengs Tombstone: The Untold Story of Mao’s Great Famine (övers. till engelska 2012) anges att omkring 36 miljoner kineser dog av svält eller misshandel mellan 1958 och 1962. Det får betraktas som en försiktig minimisiffra. Andra forskare har kommit fram till siffror på upp till 45 miljoner döda under samma period.