Hur gick det för familjen De la Gardie efter reduktionen?

Det är allmänt känt, i historiskt bildade kretsar, att Magnus Gabriel De la Gardie, 1600-talets mest lysande svenske adelsman, miste nästan allt i reduktionen på 1680-talet. Därmed borde väl familjen ha gjort sitt i svensk historia, men ändå dyker dess medlemmar upp på prominenta ämbetspositioner under senare sekler. Hur hänger det ihop?

Att vinna, förvalta och förlora är en vanlig adlig tregenerationscykel. Först kommer en dynamisk karriärist, en man med hårda nypor och friskt blod, som skänker familjen en lysande position i riket. Sedan kommer en bevarare, en fortsättare, som tar vid där fadern började. Och sedan kommer tredje generationen, en avslutare som förlorar allt – en dekadent slösare vars period sammanfaller med undergång. Det är så den grekiska antikens historia brukar berättas: om den färgstarka arkaiska epoken, över till den klassiska periodens demokrati, tempel och hoplitfalanger för att sluta i hellenismens dekadens. Min gamle lärare Ingvar Elmroth, den främste kännaren av den svenska adelns demografiska historia, har med kraft påpekat att just de adelsätter som slog sig fram i Sverige på 1600- och 1700-talen utgör typiska exempel på detta scenario. De hoppar raskt upp på karriärstegen, men sedan går det lika snabbt utför. Efter tredje generationen börjar utdöendet.

Släkten De la Gardie passar emellertid inte in i mönstret. I slutet av 1600-talet såg det förvisso mörkt ut för familjen, helt i linje med tregenerationscykeln, men blott några decennier senare, under första hälften av 1700-talet, upplevde släkten sin andra storhetstid.

Ett av de främsta skälen till detta var ett ovanligt smart giftermål. År 1709 gifte sig Magnus Julius De la Gardie (1669–1741), en brorson till Magnus Gabriel, med en av dåtidens rikaste svenska arvtagerskor, grevinnan Hedvig Katarina Lillie. Äktenskapet hade föregåtts av en militär karriär som påminde om vad släktens medlemmar hade haft för sig hundra år tidigare. Magnus Julius, vars far Axel Julius hade varit generalguvernör i Estland, var en sentida lyckoriddare som lämnade Sverige för att kriga i utlandet. Först var han troligen i fransk tjänst, senare i venetiansk och därefter återigen i fransk. Han stred mot turkarna i Grekland och deltog i spanska tronföljdskriget. Slutligen återkom han till Sverige för att hjälpa till att reorganisera landets försvar efter katastrofen vid Poltava. Han gifte sig med Hedvig Katarina och blev under påföljande decennier en frihetstida politiker och framgångsrik affärsman.

Från att ha varit tämligen fattig blev familjen plötsligt mycket förmögen. Bland de gods som kom i huset De la Gardies ägo kan nämnas Rosersberg och Sjö i Uppland, Häringe i Södermanland, Löfstad i Östergötland samt Lindholmen och Mariedal i Västergötland (som man hade haft tidigare). Det var visserligen en kortlivad ekonomisk storhetstid eftersom nästa generation miste många egendomar genom giftermål och försäljning, men episoden visar att historien inte är förutsägbar utan kan överraska rejält.

En av de mest iögonfallande frukterna av denna nya Delagardieska blomstring var Magnus Julius och Hedvig Katarinas dotter Eva (1724–1786). 16 år gammal äktade hon år 1741 greve Clas Ekeblad och har därför gått till historien som Eva Ekeblad. Hennes experiment med potatisodling (inte minst användandet av potatis till brännvinsbränning) väckte nationellt intresse och ledde till att hon 1748 som enda kvinna blev medlem av den svenska Vetenskapsakademien. (Det skulle dröja två sekler innan Lise Meitner blev den andra kvinnan i församlingen.)

Min favorit bland överraskningar i den Delagardieska 1700-talshistorien är den förnuftsoffensiv som en annan av släktens kvinnor stod för i början av 1760-talet. Det rör sig om generallöjtnant Pontus Fredrik De la Gardies hustru, Catharina Charlotta De la Gardie, född Taube (1723–1763). Bland annat tog hon som en av de första i Sverige initiativ till koppympning, det vill säga vad vi idag kallar vaccinering, något som inte blev allmänt förekommande förrän flera decennier senare. Hon reagerade även starkt när hon fick höra att tolv kvinnor från Åls socken i Dalarna hade blivit beskyllda för trolldom. De utpekade häxorna hade torterats i syfte att tvinga fram bekännelser. Tack vare Catharina Charlottas ingripande blev de räddade och erhöll full upprättelse.

Det bör nämnas att några medlemmar av familjen valde att emigrera till Ryssland på 1700-talet för att återfå baltiska egendomar som hamnat på den ryska sidan av gränsen 1721. En av dessa familjemedlemmar, Carl Magnus De la Gardie (1788–1856) upphöjdes 1852 till rysk greve.

En annan, ännu mer överraskande och mer bestående, vändning tog släkthistorien i nästa generation, då familjen gjorde en remarkabel geografisk inbrytning i Skåne. Bröderna Jakob Gustaf och Axel Gabriel De la Gardie blev genom giftermål båda ägare till skånska gods, i Jakob Gustafs fall Löberöd och i Axel Gabriels fall Maltesholm. Maltesholm kom sedermera att utvecklas till släktens nya stamgods. Löberöd, där Jakob De la Gardies manuskriptsamlingar kom att ligga till grund för det av historiker välkända Delagardieska arkivet på Universitetsbiblioteket i Lund, såldes dock 1863.