Det brasilianska slaveriet

Här och var kan man läsa att det brasilianska slaveriet på 1800-talet, innan det avskaffades så sent som 1888, var betydligt mildare till sin karaktär är det nordamerikanska – att slavarna rentav skall ha haft det ganska bra och överlag åtnjutit goda relationer med sina ägare. Är det sant?

Nej, absolut inte. Myten om det goda brasilianska slaveriet började växa fram redan på 1800-talet och stärktes kraftigt på 1900-talet, men den har föga med verkligheten att göra. Eftersom detta är ett praktexempel på hur lätt det är att fullständigt missförstå det nära förflutna och skapa historieförfalskning kan frågan legitimera en längre blogg än vanligt.

Allt började med att slaveriförespråkarna publicerade propagandaskrifter för att visa på systemets förträfflighet. I bräschen gick José Joaquim da Cunha de Azeredo Coutinho (1743–1821), biskop av Pernambuco. Azeredo Coutinho var född i Rio de Janeiro och hade administrerat sin familjs sockerplantager innan han gjorde kyrklig karriär. Förutom biskop var han tidvis provinsen Pernambucos guvernör. I egenskap av såväl högste världslig som högste kyrklig ledare i regionen främjade han utbildningsväsendet och grundade ett lärt seminarium i Olinda, men han motarbetade envetet upplysningstidens tänkande. Efter att ha återkallats till moderlandet var han biskop i ett antal portugisiska städer och krönte 1818 karriären med att bli portugisisk storinkvisitor.

I sin strävan att försvara slaveriet publicerade Azeredo Coutinho 1798 och 1808 utförliga skrifter i vilka han framhöll systemets fördelar. Problemet var inte slaveriet som sådant utan att enstaka slavägare betedde sig ondskefullt. Men sådana fel kunde rättas till. Biskopen föreslog att man genom lagstiftning skulle garantera slavarna tillräckligt mycket mat och vila samt ordentliga bostäder. Dessutom borde man se till att de ofria blev goda katoliker. I övrigt var Azeredo Coutinho obeveklig i sin plantageägarkonservatism.

De påföljande generationernas kyrkomän höll med. Även om en och annan präst gjorde vad han kunde för att motverka systemets grymheter stödde den officiella kristendomen slaveriet. Präster och kloster ägde själva stora mängder slavar som de inte ville bli av med. Inte förrän den 5 maj 1888, blott en vecka innan slaveriet avskaffades, ställde sig påven Leo III på de brasilianska abolitionisternas (slaverimotståndarnas) sida.

1800-talets brasilianska slaveripropaganda var främst avsedd för utlandet, men den fick återverkningar på hemmaopinionen. Många brasilianare började på fullt allvar tro att deras egna hunsade plantageslavar levde mycket bättre och sundare liv än de vanliga arbetarna i Västeuropa. Uppfattningen fortlevde långt efter slaveriets avskaffande och präglade 1900-talets brasilianska historieskrivning. Ingenstans har myten framträtt tydligare och mer inflytelserikt än i João Ribeiros lärobok História do Brasil, som började användas 1900, trycktes i 19 upplagor och var i bruk ända till 1960-talet. Ribeiro skildrade den typiske brasilianske slavägaren som en filantrop och slavarna som lyckliga varelser, vilka tack vare slaveriets välsignelse undslapp ett långt värre liv i det mörka Afrika.

En av de mest tongivande forskarna om brasiliansk historia på 1900-talet, sociologen Gilberto Freyre, ställde sig också bakom föreställningen om systemets mildhet och gjorde mycket för att sprida mytbilden till utländska forskare. Freyres viktigaste arbete, Casa-Grande e Senzala (1933), kastade sin skugga över forskarsamhället i flera decennier. Ett av syftena med Freyres publikationer var att stärka den brasilianska självkänslan genom att framhäva landets unika historia, något som fick honom att överse med mängder av vittnesmål om hur slavarna verkligen hade behandlats. Freyre gjorde gällande att portugisisk lag och den romersk-katolska läran hade medverkat till att ge slavarna en starkare ställning och generellt sett bättre liv än deras olycksbröder och -systrar hade kommit i åtnjutande av i Nordamerika. Han menade också att rasblandningen i Brasilien hade motverkat den bittra rasism som var så uppenbar i 1900-talets USA.

Nordamerikanska historiker, särskilt Frank Tannenbaum i den inflytelserika boken Slave and Citizen: The Negro in the Americas (1947), anammade Freyres forskning med entusiasm. Den brasilianske sociologens skrifter gjorde det möjligt för Tannenbaum och likasinnade att kontrastera det brasilianska slaveriet gentemot det i deras ögon mycket värre slaveriet i USA:s sydstater. Även i Stanley Elkins ofta citerade Slavery: A Problem in American Institutional and Intellectual Life (1959) betonas kyrkans och statens välgörande inflytande på slavsystemet i Latinamerika.

Myten om det goda slaveriet i Brasilien fyllde alltså två stora funktioner. För det första gjorde myten brasilianska intellektuella, och i förlängningen vanliga brasilianska medborgare, stolta över sitt lands förflutna. Brasilien fick en god identitet. För det andra gav myten skarp ammunition till nordamerikanska forskare som önskade blottlägga sin egen stats smutsiga historia. I och med detta osynliggjordes miljontals brasilianska slavars lidande. Inte förrän på 1960-talet började forskarvärlden på allvar vända ryggen åt myten och upptäcka vilka vidrigheter de brasilianska ofria egentligen hade uthärdat.

Ett av skälen till att myten om det goda brasilianska slaveriet länge var så framgångsrik är att få kritiska slavröster har bevarats i skrift. De brasilianska slavarna har varit ovanligt stumma, även med slavmått mätt. Eftersom de levde i så stort armod och under så stort förtryck var deras möjlighet att skaffa sig utbildning mycket sämre än i många andra slavsamhällen. I USA:s sydstater såg sig slaverianhängarna tvungna att uttryckligen förbjuda folk att lära slavar läsa och skriva, regler som bottnade i att dylik undervisning faktiskt förekom. I Brasilien var ett sådant förbud onödigt eftersom undervisningen var i det närmaste obefintlig. År 1872 hade endast omkring 1 400 av sammanlagt över 1,5 miljoner brasilianska slavar viss läskunnighet. Mindre än en på tusen kunde läsa. Det skall jämföras med att var tjugonde slav var läskunnig i USA år 1860.