Cabinet noir

Jag har fått flera frågor om underrättelseverksamheten i Europa under äldre tid. Idag väljer jag en fråga om hur det gick till på 1700-talet.

Den franska termen för 1700-talets mest utvecklade form för statlig underrättelseverksamhet var cabinet noir, ”svart kabinett”. Det främsta syftet med en sådan organisation var att snappa upp samt kopiera meddelanden sända av utländska diplomater. I synnerhet habsburgarna var kända för effektivitet inom detta fält. Det fanns österrikiska cabinets noirs i Wien, Liège, Bryssel, Frankfurt och Regensburg. Dessutom hade habsburgarna en överenskommelse med den furstliga familjen Thurn und Taxis, som var ansvarig för en stor del av posthanteringen i Tyskland. Familjen tillhandahöll cabinet noir-service för den habsburgske kejsaren i flera av Tysk-romerska rikets städer.

Åtskilliga europeiska stater hade liknande system. De franska och brittiska organisationerna var även de tämligen effektiva och direkt eller indirekt knutna till rikenas posthantering. Som exempel kan nämnas att en brittisk lag från 1711 gjorde det möjligt för privatbrev att öppnas av statliga tjänstemän. Trettio år senare var nio personer anställda vid Storbritanniens cabinet noir, lämpligt nog benämnd Secret Office.

Diplomati och spionage var naturligtvis inte något nytt, men jämfört med på 1600-talet var denna diplomatiska aktivitet på 1700-talet tämligen oblodig. Lönnmord på främmande länders diplomater skedde i regel inte i Västeuropa. Däremot kunde det fortfarande äga rum i Östeuropa. Den svenske majoren (och spionen) Malcolm Sinclair, på hemväg från ett diplomatiskt uppdrag hos sultanen i Konstantinopel, mördades år 1739 på landsbygden utanför Breslau av ryska agenter. Händelsen vållade stor vrede i Sverige och avsatte spår i litteraturen genom den populära ”Sinclairsvisan”, som skrevs av Anders Odel. I den svenska krigspropagandan i början av 1740-talet spelade denna visa en central roll: här skildras hur den mördade majoren kommer till Elyseiska fälten och mottages av Karl XII.