Översättningarna i Toledo

Det sägs att en stor del av antikens vetande kom till västeuropéernas kännedom först på 1100-talet, när man översatte grekiska skrifter via arabiskan. Stämmer det, eller är det en myt? Var hände det?

Det stämmer, och det hände framför allt i Toledo. Denna stad, mitt på Pyreneiska halvön, återtogs av kristna styrkor från muslimerna år 1085. Därefter blev Toledo ett centrum för översättningsverksamheten mellan språken. På 1100-talet samarbetade mozaraber (kristna arabisktalande spanjorer), judar, muslimer och kristna munkar aktivt i arbetet, som var knutet till Toledos domkyrka. I regel översatte man först från arabiska till spanska (kastilianska), därefter från spanska till latin, men om enskilda översättare var särskilt kunniga gick de direkt från arabiska till latin. Resultatet var att katedralbiblioteket i Toledo utvecklades till ett av Europas främsta lärdomscentra och en svårligen överskattad reservoar av vetande.

En av de viktigaste översättarna var Gerard av Cremona (d. 1187), som var ansvarig för minst 87 böcker. Till dessa hörde verk av antika auktoriteter som Ptolemaios, Aristoteles, Arkimedes och Euklides, men också arbeten av perser som al-Khwarizmi (om matematik) och al-Razi (om medicin). Tack vare Gerards översättarmödor utökades de vetenskapliga, inte minst medicinska och astronomiska, kunskaperna i Västeuropa betydligt.

I mitten av 1200-talet, under den kastilianske kungen Alfons X (”den vise”), kulminerade översättningsverksamheten. Nu minskade tolkningarna till latin till förmån för översättningar till folkspråket i Kastilien, något som blev stor betydelse för utvecklingen av spanska som skriftspråk.