Kannibalism under trettioåriga kriget

Som uppföljning på gårdagens blogg om striden vid Arras år 1640 väljer jag idag att besvara en vanlig fråga om trettioåriga kriget: stämmer det att tyskarna, som en följd av härjningarna under den långvariga konflikten, stundom övergick till kannibalism?

I 1600-talsredogörelser för trettioåriga kriget finns det mängder av hänvisningar till kannibalism (som både tyskar och andra skall ha ägnat sig åt, bland annat kroater), men källkritiskt sett är flertalet skildringar mycket svaga. Det rör sig nästan alltid om hörsägen: någon rapporterar vad hon eller han har hört andra säga, inte vad man själv sett med egna ögon. Rykten om kannibalism kittlade fantasin. Det var dessutom något som med fördel kunde brukas i propagandan, när man önskade utmåla sina fiender som monster. Men det finns undantag från ryktesfloran. Vi har faktiskt vittnen till att människor åt människokött för att överleva. Som exempel kan nämnas uppgifter från den katolske prästen Michael Lebhardt i Kutzenhausen, inte långt från Augsburg, som den 3 februari 1635 skrev till sin överordnade, doktor Kaspar Zeiller, om de fruktansvärda händelser som ägt rum i grannbyn Agawang.

Lebhardt skriver att nio människor svalt ihjäl i Leonard Webers hus i Agawang strax före jul 1634. Eftersom byn saknade präst och de döda låg obegravda sökte han sig dit i januari för att fullgöra sin kristliga plikt. Efter mässan gav han order om att gravar skulle grävas och kropparna föras dit för jordfästningen. Byborna förklarade att det endast återstod fyra lik. De andra hade förts till ett hus där änkan Else Miller levde tillsammans med en viss Christina Regler. Där hade man ätit upp liken.

Lebhardt blev förskräckt och rusade genast till huset i sällskap med skolläraren. När han var på väg att gå in genom dörren möttes han av de två kvinnorna, som bar ett kar fullt av mänskliga inälvor. När han frågade vad de höll på med kom svaret att tiderna var förfärliga. Svälten var så fruktansvärd att de inte hade sett någon annan möjlighet att rädda sina liv. Alltså åt de döda människors kött.

Fader Lebhardt, som noterade att kvinnorna fortfarande kunde gå och följaktligen kunde tjäna sitt levebröd genom att forsla hö till Augsburg, som andra gjorde, blev så rasande att han slog dem med sin käpp och strängeligen beordrade dem att föra de fyra återstående kropparna till kyrkogården för begravning. Eventuella ben från de andra kropparna skulle också föras dit i en liten säck. Kvinnorna lydde, och när allt var över höll han förhör med dem.

”De förklarade, enigt, att de vid ett tillfälle hade ätit två kvinnor, Barbara Mayer och Maria Weldeshofer, som hade dött 14 dagar tidigare, samt två män. En av dem var Gregor Thüringer, fem dagar efter att han dött. Den andre var Jacob Kreiner, som låg hela fem veckor obegravd i sitt hus. De hade ätit upp dem vid två tillfällen. Jag frågade hur det smakade och hur det kändes. De svarade: ’Det smakade inte dåligt, och det bästa var hjärnan, hjärtat och njurarna.’ Medan de erkände detta grät de bittert och höjde sina händer och lovade att aldrig mer göra något sådant så länge de levde.”

Michael Lebhardt kom underfund med att ytterligare två kvinnor, änkorna Appolonia och Anna Thüringer, hade deltagit i kannibaldåden. Appolonia var änka efter Gregor; hon hade alltså varit med om att äta upp sin egen man.

En tid senare fick prästen svar från doktor Zeiller. Denne bad honom att visa sig barmhärtig mot syndarna och inte slå dem mer än han redan gjort.