Dopfuntar av trä

Vi är vana vid att medeltida dopfuntar skall vara av sten. Men på Historiska museet i Stockholm finns en dopfunt av trä. Är den ensam i sitt slag?

Nej, det är den inte. Det finns fler trädopfuntar från medeltiden. Det mest berömda svenska exemplet är dopfunten från Alnö i Medelpad, ett märkligt och storslaget exempel på nordiskt konsthantverk i övergången från vikingatida stil till romansk. Funten, som tillverkades av furu i början av 1200-talet, är full av snidade slingor och figurer.

Den dopfunt av trä som idag står på Historiska museet vid Narvavägen i Stockholm är även den från tiden kring 1200. Den kommer ursprungligen från Näs kyrka i Jämtland och fördes senare till Lockne kyrka i samma landskap. Om ni har vägarna förbi museet kan jag verkligen rekommendera att ni går in och tar er en titt på mästerverket. Förutom fabeldjur och rankmotiv har träsnidaren avbildat en scen ur Völsungasagan: Gunnars lidande i ormgropen hos Atle, den sagogestalt som motsvarade Attila. I sagan överfalls Gunnar och brodern Högne av Atle, som vill ha deras guldskatt. Atle lovar att Gunnar skall få leva om han berättar var guldet finns, men Gunnar svarar att han först vill se Högnes blodiga hjärta. Atle låter slutligen skära ut hjärtat. Gunnar konstaterar då att han nu är den ende som vet var guldet finns, och han tänker inte berätta det. Atle kastar då Gunnar i en ormgrop, där han värjer sig mot ormarnas angrepp genom att spela harpa. Eftersom händerna är bundna kan Gunnar endast spela med tårna, men hans skicklighet är så stor att han får alla ormar utom en att somna in. Dessvärre huggs han i hjärtat och dör av bettet.

Den äldre medeltidens träsnidare fascinerades av denna historia och använde den med förtjusning som motiv i mängder av sammanhang – även på dopfuntar i Norrland.