Pappenheimare

Varifrån kommer uttrycket ”att känna sina pappenheimare”? Och vad syftar det egentligen på?

Uttrycket syftar på Gottfried Heinrich zu Pappenheim, en av trettioåriga krigets mest färgstarka och mest våghalsiga fältherrar. Han föddes 1594 i en gammal frankisk adelsfamilj som gått över till protestantismen under reformationen. Modern var dock katolik och gjorde sitt yttersta för att förmå sonen att vandra i hennes fotspår. Hon lyckades: efter att ha studerat vid akademierna i Tübingen och Altdorf konverterade Pappenheim till katolicismen år 1616 och inledde en snabb karriär, som mycket väl hade kunnat resultera i höga civila poster. Pappenheim hade emellertid insett han var gjord av annat virke och slog vid årsskiftet 1618–1619 in på den militära banan. Skälet var, angav han själv, de oroliga tiderna och hans vilja att delta i det krig som kunde bringa betydligt mer ära än ett hovämbete kunde skänka honom. Efter att ha fått avslag på sin ansökan om att inträda i ett kejserligt infanteriregemente anslöt han sig istället till Katolska ligans kavalleri, inledningsvis med ryttmästares rang.

Därmed inleddes en bana som gjorde Pappenheims namn odödligt i krigshistorien. På sommaren 1620 deltog han i nedkämpandet av upproriska protestanter i Oberösterreich. Han var med i slaget vid Vita berget utanför Prag, där han och hans ryttare spelade en huvudroll i segern över ”Vinterkonungen” Fredrik av Böhmen. När slaget var slut hade Pappenheim fått ett tjugotal allvarliga skador och dessutom klämts fast vid marken av sin stupade häst. Enda skälet till att han överlevde den kalla natten var troligen att hästen gav honom värme. Påföljande morgon hittades han av slagfältsplundrare och fördes in i staden, där en läkare räddade livet på honom. När Pappenheim återhämtat sig fortsatte han att tjäna under den katolska sidan i trettioåriga kriget. År 1625 stred han för spanjorerna mot fransmännen i Valtellina, återinträdde 1626 i bayersk tjänst och bidrog aktivt till att nedkämpa det stora bondeupproret i Oberösterreich. Han gjorde stora insatser i kampen mot Kristian IV av Danmark, särskilt genom belägringen och erövringen av Wolfenbüttel på hösten och vintern 1627. Påföljande år upphöjdes Pappenheim till riksgreve, 1631 till fältmarskalk. Efter nederlaget mot svenskarna vid Breitenfeld blev han kvar i Nordtyskland och opererade i Westfalen, bakom svenskarnas rygg, och vållade den protestantiska sidan stor skada. Liksom Gustav II Adolf stupade han i slaget vid Lützen, dit han anlänt efter en nattlig ilmarsch (överbefälhavaren Wallensteins handskrivna order om att han skulle skynda sig till slagfältet påträffades på Pappenheims kropp).

Pappenheim och hans kyrassiärregemente fick rykte om sig att vara en lika pålitlig som fruktansvärd kraft som alla fiender vid sina sinnens fulla bruk lärde sig att ha respekt för. Detta var ursprunget till uttrycket Ich kenne meine Pappenheimer! (”Jag känner mina pappenheimare!”). Uttrycket var positivt värdeladdat och syftade på regementets mod, trohet och tapperhet. Långt senare skulle uttrycket bli mycket populärt och fyllas med nya betydelser. I dramat Wallensteins Tod låter Friedrich Schiller Wallenstein använda uttrycket, även där positivt, om folk som inte tar rykten för givna utan har ryggrad och mod att söka sanningen. Ännu senare, på 1800- och 1900-talen, har uttrycket fått negativa bitoner och kommit att syfta på blint trogna anhängare eller på folk som man vet precis vad man har, som aldrig skulle komma på tanken att överraska.