Slaveriet i Nigeria

Idag vänder jag mig till en fråga om 1900-talets Afrika. Stämmer det att de brittiska kolonialherrarna, trots sin retorik om ”den vite mannens börda” och sin plikt att sprida civilisation lät slaveriet fortleva i sin nigerianska koloni?

Ja, det stämmer. Då bör man dock betänka att slaveriet i Nigeria, särskilt i norra delen av landet, dominerade stora delar av agrarsamhället. När stormakten i regionen, Sokotokalifatet, föll för imperialisternas attacker mellan 1897 och 1903 kollapsade visserligen betydande delar av detta system, men inte hela. Vid denna tid levde omkring 2 miljoner slavar i kalifatet, och även om många tog chansen att fly när deras herrar besegrades av britterna levde flertalet, omkring 1,8 miljoner, vidare i ofrihet.

Högst upp på britternas prioriteringslista stod ordning och reda. Om slaveriet avskaffades riskerade hela det traditionella nigerianska samhället att kollapsa i kaos. Den främste kolonialherren i regionen, sir Frederick Lugard, ställde sig 1900–1906 bakom en taktik som kan beskrivas som ett försök att få slaveriet att svälta ihjäl snarare än avrättas. Han lät slavägarna behålla slavarna och sökte istället strypa systemet steg för steg genom att först avskaffa slavhandeln via militära attacker. Nästa steg var att frige alla barn födda av förslavade föräldrar efter mars månad 1901. I och med detta kunde inte slavsystemet reproducera sig självt. Vad beträffar alla de ofria som redan var integrerade i systemet nöjde sig Lugard med att låta dem friköpa sig med det kapital de tjänade ihop vid sidan av slavarbetet. Detta låg i linje med gammal islamisk tradition och accepterades av slavägarna. Många slavar blev fria och slavägarna kompenserades ekonomiskt. I åtskilliga hushåll började man även förhandla om villkor. Arbetstiden skars ned till tre eller fyra dagar i veckan. Slavarna fick mer mat, kläder, tobak, salt och diverse presenter vid fester och högtider, allt för att göra dem arbetsvilliga och mindre rymningsbenägna.

Förutom dessa reformer gjorde britterna slaveriet mindre lönsamt genom att beskatta slavägande. Jämfört med andra arbetsformer blev slaveri allt dyrare och därmed mindre attraktivt för de besuttna. Nästa angrepp på slaveriet bestod i att utsätta det för konkurrens från lönearbete. År 1912 färdigsställdes järnvägen mellan Kano i norr och Lagos i söder. Detta, och andra infrastrukturella satsningar, resulterade i en boom för kolonins jordnöts- och bomullsproduktion. Nigeria fick en hastigt expanderande arbetsmarknad såväl inom jordbrukssektorn som inom handel och transport. Allt fler ofria övergick till den fria arbetsmarknaden.

Icke desto mindre dröjde det ända till 1936 innan kolonialmakten ansåg tiden mogen för att slutligen förbjuda slaveriet i Nigeria. Vid denna tid levde, enligt en folkräkning, 120 000 slavar i kolonin; det verkliga antalet var troligen betydligt större, kanske så stort som 400 000. Resultatet av folkräkningen var så komprometterande för Storbritannien att regeringen blev så illa tvungen att avskaffa ofriheten. I praktiken fortlevde systemet även under 1940- och 1950-talen – kvinnor och barn såldes även fortsättningsvis som konkubiner, tjänare och arbetare utan att administratörerna kunde göra något åt det.