Helge Evert av Söderköping

Jag försöker undvika att reprisera bloggar, men just nu kan jag inte låta bli. Det gäller historien om ”helge Evert” av Söderköping, Sveriges sista katolska lokalhelgon. Idag har jag nämligen fått den stora äran att inviga en gränd – liten, men ändå – i den östgötska staden, en gränd som från och med nu officiellt heter ”Broder Everts gränd”. Efter att ha varit bortglömd i hundratals år återfinns personen ifråga än en gång i kulturlandskapet.

Så här är, än en gång, historien om broder Evert:

För 1400-talets räkning är de svenska ansträngningarna att få igenom kanoniseringar av inhemska helgon ovanligt väldokumenterade. Att ingen gick hela vägen till formell helgonförklaring av påven berodde delvis på bristande penningmedel (det var dyrt att föra en process i hamn), delvis på att reformationen drog ned rullgardinen för svensk helgonkult.

Ett ypperligt, men föga känt, exempel på att nya lokala helgonkulter utvecklades ännu under decennierna omedelbart före reformationen är historien om broder Evert i Söderköping. År 1480 utnämndes han till föreståndare för stadens hospital, uppenbarligen sedan den förre föreståndaren avsatts på grund av korruption och en annan kandidat tackat nej till posten. Broder Evert utnämndes av riksrådet, förmodligen på initiativ av Henrik Tidemansson, biskop i Linköping.

Under de arton år som följde – han avled omkring 1498 – gjorde broder Evert betydande insatser inom den söderköpingska sjuk-, åldrings- och fattigvården. Han lyckades ansluta Söderköpings hospital till Helgeandsorden (lat. Ordo sancti Spiritus), med huvudsäte i Rom, vilket gjorde det möjligt för honom att sälja medlemskap i orden (så kallade konfraternitetsbrev), något som kraftigt ökade hospitalets inkomster. Dessutom utverkade han talrika donationer, vilket också gynnade verksamheten.

Efter sin död fick broder Evert helgonrykte. I dokument från 1520 framgår att den avlidne föreståndaren kallades ”helge Evert i Söderköping”. Om det inte varit för reformationen hade han mycket väl kunnat bli föremål för en etablerad helgonkult och gått till historien som Sankt Evert. Istället blev han, liksom många andra svenska lokalhelgon, bortglömd.

Men inte nu längre. Från och med idag är åtminstone en gränd i hemstaden uppkallad efter honom.