Vad var ikonoklasmen?

Idag tar jag upp en stor fråga om ett ord som dyker upp här och var i historiska redogörelser utan att förklaras: ikonoklasmen, även känd som bildstriden eller bildstormen. Vad var detta?

Ikonoklasmen (ett grekiskt ord som betyder just bildstrid) var en statlig och religiös konflikt i östra Medelhavsområdet som bröt ut 726 och varade ända till 843. Att konflikten kunde uppstå berodde på idén om den romerske kejsarens ansvar inför Gud. En samvetsöm och ärlig kejsare var så illa tvungen att ta de religiösa och politiska konsekvenserna av sin övertygelse, även om detta innebar en smärtsam omställning för andra. Den kejsare som år 726 tog konsekvenserna av sin tro hette Leo III.

Leo betraktas allmänt som det österomerska/bysantinska imperiets militäre frälsare, oavsett vad man anser om hans religiösa idéer: Leo hade med framgång slagit tillbaka de araber som år 717–718 belägrat Konstantinopel. I skuggan av kriget mot islam hade emellertid en hätsk inomkyrklig konflikt blossat upp. Debatten gällde huruvida religiösa bilder (ikoner) fick vördas och tillbedjas. Problemet var lika gammalt som kristendomen, egentligen ännu äldre. Kärnfrågan var hur förbudet mot bilder i andra budordet (2 Mos. 20:4–5) skulle tolkas. Enligt vissa uttolkare förbjuder Gud i detta budord människan att överhuvudtaget göra bilder. Att dessutom ägna vissa bilder religiös dyrkan är enligt denna tolkning att likställa med avgudatillbedjan. De mäktigaste bildfienderna på kejsar Leos tid var dennes värsta fiender, muslimerna. Islams antikristna propaganda beskrev ikondyrkan som dyrkan av avgudabilder; kristendomen framstod med andra ord som en polyteistisk religion. Med tanke på att 600-talet hade varit ett katastrofalt sekel ur östromerskt militärt perspektiv – hela Nordafrika och Syrien hade gått förlorade till muslimerna – låg det dessutom nära till hands för de kristna själva att söka förklara olyckorna med hänvisning till Guds vrede. Leo III bestämde sig till slut för att den ikonfientliga falangen inom kyrkan hade rätt, och eftersom det var kejsarens plikt och skyldighet att rädda den kristna läran från villfarelser angrep han personligen ikonerna år 726.

Ikonoklasmen medförde först och främst att bilder av Jesus, Maria och alla helgonen togs bort från kyrkliga institutioner och offentliga platser. De kyrkliga ledarna, både patriarken av Konstantinopel och påven i Rom, opponerade sig bestämt mot Leos tilltag, och i väster var motståndet mot bildstormarna kompakt. Langobarderna i Italien och påvemakten, som annars inte utmärkte sig för någon ömsesidig vänskap, samarbetade militärt mot ikonoklasmens förespråkare. Den teologiska oppositionen, framför allt representerad av syriern Johannes Damaskenos (d. ca 750) – som levde under muslimskt välde och därför var oåtkomlig för kejsaren – hävdade att hela idén bakom bildstormen var vansinnig: bildförbudet i Gamla Testamentet riktade sig till till judarna och inte till de kristna. Eftersom Jesus personligen hade förkroppsligat Gud i jordisk gestalt var det tvärtom syndigt att inte avbilda honom. Leo lät sig dock inte övertygas och striden blev ännu hetare under dennes efterträdare Konstantin V (741–775). Konstantin påpekade gentemot motståndarsidans argument att en ikonmålare endast förmådde avbilda just den mänskliga aspekten av Jesus, inte den gudomliga, som var omöjlig att måla av eller skulptera. Den som framställde eller dyrkade en ikon förnekade med andra ord genom sin handling att Jesus även hade en gudomlig sida, något som var kätteri.

De främsta offren för Konstantin V:s attacker mot bilddyrkarna (”ikonodulerna”) var klostren. Klosterväsendet hade utvecklats till ett grundmurat fäste för ikonkulten, och här krävdes stora militära insatser för att krossa motståndet. Vissa forskare har ansett att den egentliga förklaringen till ikonoklasmen som fenomen ligger just i det spänningsfyllda förhållandet mellan kejsarmakt och klosterväsen. Man har hävdat att klostren genom sina stora jordegendomar och sin auktoritet hade blivit stater i staten och utvecklats till ett allt allvarligare hot mot kejsardömets ekonomi.

Efter Konstantins död gick ikonodulerna till offensiv. År 787 förkastades Leos och Konstantins idéer på ett kyrkomöte sammankallat av kejsarinnan Irene (som regerade 780–790 och 797–802). Man kom överens om en kompromiss, enligt vilken ikoner visserligen fick tillverkas och ägnas vördnad men under inga omständigheter tillbedjas. Något decennium senare drog emellertid nya kejsare ut på ikonoklastiska korståg och först 843 blåstes striden slutgiltigt av. Ikonodulerna hade segrat och vägen var röjd för det blomstrande ikonmåleri som har kommit att prägla den ortodoxa kyrkans ansikte utåt.

Ur kejserligt maktperspektiv innebar den ikonoklastiska epoken en bekräftelse på och ett stärkande av banden mellan hov och kyrka. Pendlingarna mellan ikonoklastiska och ikonoduliska segrar var beroende av härskarens personliga inställning. Det var kejsaren eller kejsarinnan som tog initiativ till kyrkomöten och dikterade beslut.