När den belägrade blir belägrad

I krigshistorien finns det gott om fängslande historier om belägringar – en angripare försöker med alla medel betvinga en försvarare. Men har det hänt att belägraren själv har blivit belägrad av en fiende som anlänt till försvararens hjälp?

Ja, det har hänt. Ett ryktbart exempel i medeltida historia är belägringen av Acre i Palestina. Mellan 1189 och 1191 belägrades staden, som hölls av en muslimsk garnison, av en kristen armé under Guy av Lusignan, samtidigt som Saladins muslimska armé tågade dit för att undsätta garnisonen och började belägra Guys läger. Kampen slutade med att Rikard Lejonhjärta anlände med så mycket stöd till den kristna armén att denna kunde inta Acre efter förhandlingar, varefter Saladin drog bort. Sådana händelseutvecklingar – att undsättningsexpeditioner börjar belägra belägraren – är inte ovanliga.

Det mest extrema exemplet på komplicerade belägringar som jag känner till är kampen om Turin på sommaren 1640, ett led i det savojardiska inbördeskriget mellan regenten Kristina Maria (änka efter den avlidne hertig Viktor Amadeus I) och Thomas, en bror till hennes döde make. Thomas, som stöddes av spanjorerna i Milano, invaderade Piemonte i mars 1639 och erövrade huvudstaden Turin på sommaren. Men stadens befästning, som hölls av en fransk garnison (Kristina Maria var syster till Ludvig XIII av Frankrike), vägrade kapitulera.

Under våren och sommaren 1640 utvecklades belägringen av slottet till en synnerligen utdragen historia. Samtidigt som Thomas försökte betvinga fransmännen bakom fästningsmurarna anlände en fransk armé under greven av Harcourt och började belägra Thomas och hans soldater i själva staden Turin. Kort tid senare anlände spanjorer under markisen av Leganés, guvernör av Milano, och inledde ett ställningskrig mot Harcourt. I praktiken blev de franska belägringsstyrkorna belägrade av spanjorerna medan de själva belägrade savojarderna i Turin, som i sin tur belägrade fransmännen i Turins slott.

Under de månader som följde belägrade alla dessa parter varandra. Endast vid sällsynta tillfällen vågade befälhavarna riskera skärmytslingar, och det gick aldrig så långt som till regelrätta fältslag. Framför allt stred man om försörjningslinjer. I flera veckor kontrollerade Thomas trupper inte bara staden Turin utan också befästa platser utanför staden, genom vilka han kunde kommunicera med Leganés. I och med det kunde han också få färsk proviant. Inte förrän i slutet av juli lyckades Harcourt inta den sista av dessa baser och allvarligt försvåra för Thomas att finna livsmedel. Samtidigt hade Harcourt själv besvär att få tillräckligt mycket proviant åt sina egna trupper, eftersom Leganés sökte skära av de franska försörjningslinjerna.

Belägringskriget slutade med att Thomas, som led störst matbrist, tvingades kapitulera för Harcourt i mitten av september. I enlighet med villkoren fick han fritt avtåga och retirerade med sina återstående trupper till Ivrea. Kriget fortsatte i ytterligare ett par år innan det avslutades genom en kompromiss mellan Thomas och Kristina Maria i juni 1642.