Besegrades romarna av anglosaxarna?

Under folkvandringstiden övergick det romerska Britannia till att bli det anglosaxiska England (”anglernas land”). Att detta skedde sedan angler, jutar och saxare flyttat över Nordsjön till Britannia är välkänt, men hur kunde dessa folk ta över landet från romarna? Gjorde inte romerska trupper motstånd?

Nej, faktiskt inte, åtminstone inte om vi menar regelrätta romerska legioner (däremot gjorde självfallet andra trupper, som kan ha varit tränade i romersk anda men inte lydde under kejsaren, motstånd). De romerska legionerna hade nämligen redan lämnat Britannia på eget bevåg, utan att ha lidit nederlag mot någon invasionsstyrka.

Ännu på 300-talet förefaller Britannia ha varit en stabil romersk utpost i nordväst. Storgodsen (lat. villae) blomstrade och attackerna från folk i norr (pikter), väster (irer) och öster (saxare) slogs tillbaka. Hadrianus mur, den nordliga romerska försvarsanläggningen tvärs över halvön, var intakt. Från och med 383 började emellertid de romerska styrkorna successivt evakueras från ön, först för att användas i romerska inbördeskrig, senare för att brukas till försvar mot angripare.

Slutet kom under åren 406–410. Efter en orolig period då soldaterna på ön under kort tid hade utropat inte mindre än tre kejsare efter varandra fördes trupperna 407 till Gallien, som var i stort behov av hjälp efter den stora invasionen över den frusna Rhen år 406. Få, om några, reguljära romerska styrkor återstod nu för att skydda Britannia mot främlingars anfall. De brittiska kelterna fick klara sig själva, något som måste ha blivit uppenbart redan under en saxisk räd år 408. Två år senare skrev kejsar Honorius till Britannias städer att de från och med nu ålades att själva ta ansvaret för sitt försvar.

Det var besked likt detta som föranledde britannierna till att leja krigare från saxarnas, jutarnas och anglernas länder till sitt kustförsvar. Någon måste ju värja landet. Att nykomlingarna sedermera skulle ta över ön och göra om den till England föresvävade ingen.