Hur stort var 1800-talets Egypten?

På historiska kartor över 1800-talet och första hälften av 1900-talet framställs ofta Egypten som mycket större än dagens republik. Hela Sudan tycks ingå. Ibland verkar landet ha svällt ännu mer. Hur hänger detta ihop?

Formellt var det inte Egypten som svällde utan Osmanska riket, som Egypten ingick i. Men i praktiken var de turkisk-albanska vicekungarna (khediverna) i Egypten självstyrande, för att på 1900-talet till slut bli helt självständiga. Det var dessa vicekungar som gick i spetsen för den territoriella expansion som under en period gjorde Egypten större än det någonsin varit tidigare.

Kärnlandet i Sudan erövrades redan på 1820- och 1830-talen. Den stora expansionsvågen startade ett par decennier senare, under khediven Ismail, en av sin tids verkligt stora och ambitiösa reformatorer och krigsherrar. Det var Ismail som låg bakom Suezkanalen, Egyptens järnvägar, det moderna Kairo, landets post- och skolväsen, kampen mot det inhemska slaveriet, med mera. Han drömde om att förvandla sitt land till en europeisk (han gjorde en poäng av att han betraktade Egypten som i grund och botten europeiskt, trots att det låg i Nordafrika) kolonialmakt, något som slukade så stora summor – framför allt gäller detta hans misslyckade krig mot Etiopien – att Storbritannien till slut kunde intervenera och ta över huvuddelen av inflytandet.

Ismails expansion ägde rum både längs Nilen och på havet. Under sken av att vilja bekämpa slavhandeln på Röda havet lade han under sig hamnarna i Massawa och Suakin år 1865. Nästa steg var landet bortom Bab al-Mandabsundet. År 1870 tog han ett stort kolonialt kliv genom att sända egyptiska krigsfartyg till Bulhar och Berbera vid Somalikusten. Britterna i det närbelägna Aden, på andra sidan Röda havet, uppfattade Ismails aktion som hotfull och protesterade, men khediven argumenterade skickligt för sin sak och fick stöd av andra britter. Nästa framgång kom i juli 1875, då regimen i Konstantinopel avträdde slavhandelshamnen Zeila till Egypten. I oktober samma år annekterade Ismail dessutom sultanatet Harar och i november nådde fyra egyptiska skepp ända till Jubafloden vid Afrikas östkust.

Där blev det stopp. Jubaflodens mynning kontrollerades av trupper lojala mot sultanen av Zanzibar. Egyptierna besegrade dem lätt, men Zanzibar hade två år tidigare slutit avtal med Storbritannien. Britterna valde att stödja Zanzibar i konflikten med Ismail, som insåg sitt underläge och drog tillbaka trupperna. Genom en kompromiss år 1877 accepterade Storbritannien att Ismail annekterade kustområdet mellan Kap Ghardafui, längst ut på Afrikas horn, och Ras Hafun, vilket kom att markera den yttersta gränsen för Egyptens överhöghet i sydöst.

I inlandet utgick Ismail från de baser i Sudan han redan förfogade över, främst Khartoum och Fashoda. Under ledning av Jafar Sadiq, Ismails sudanesiske generalguvernör från 1865, stärkte Egypten sin militära närvaro i Sudan kraftigt. Patrullbåtarna blev ännu mer aktiva. Fashoda byggdes ut till en stark militär knutpunkt. Nya skatter infördes. År 1869, samma år som Suezkanalen öppnades, gav Ismail order om att två stora väpnade expeditioner skulle färdas söderut på Nilen. Den första, som leddes av den västafrikanske äventyraren Muhammad al-Bulalawi, skulle ta sig mot sydväst, uppför Bahr al-Ghazal. Den andra, under ledning av den brittiske storviltjägaren och upptäcktsresanden Samuel Baker, skulle bege sig rakt söderut längs Vita Nilen i Equatoria, som man benämnde den sydligaste delen av Sudan. Medan Bahr al-Ghazal-expeditionen misslyckades fullständigt hade Baker viss framgång. Han anlände till Gondokoro den 15 april 1871 och tog området i besittning för Egyptens räkning. I januari 1872 ryckte han vidare söder till Laboré. I slutet av april anlände han till Bunyororikets huvudstad Masindi och förklarade för kung Kabarega att hans rike härmed stod under den egyptiske härskarens beskydd. Från och med nu skulle Ismail ha exklusiv rätt att bortföra allt elfenben i Bunyoro mot varuleveranser till riket. Kabarega svarade med krig. Trots att Bakers lilla armé slog tillbaka Bunyoros krigare och brände ned Masindi måste han retirera till Fatiko för att undvika en katastrof. Här revolterade de lokala slavhandlarna mot honom. Efter att ha nedkämpat dem och befäst Fatiko återvände Baker den 1 april 1873 till Gondokoro, samma dag som guvernörskontraktet med Ismail löpte ut.

Bakers efterträdare som egyptisk guvernör var ingen mindre än Charles George Gordon, kallad ”Kina-Gordon” eftersom han hjälpt till att nedkämpa Taipingupproret i Kina. Han hade även kämpat för britterna i Krimkriget och i Indien. Gordon var betydligt mer effektiv än Baker varit. År 1874 grundade han en ny egyptisk provinshuvudstad i Lado. Dessutom inrättades flera nya militära utposter i provinsen. Överallt stationerades disciplinerade soldater och utbildade officerare som hade order att upprätthålla freden. Påföljande år utsträckte Gordon det egyptiska väldet ännu längre söderut. Bunyoro hamnade återigen under egyptiskt inflytande, egyptiska fartyg sjösattes på Albertsjön och vänskapliga relationer knöts med kungen av Buganda.

I och med det löpte sydgränsen för Egyptens territorium i dagens Uganda. Vid samma tid underlade sig Ismails män även Darfur och andra områden längre norrut, så att hela nuvarande Sudan kom att införlivas med väldet. Men tiden som afrikansk stormakt blev kort. Redan i början av 1880-talet explorade Sudan i mahdistupproret, och när ordningen återställdes hade de sydligaste utposterna vid Nilen gått förlorade. Även de somaliska och etiopiska erövringarna blev kortlivade.