Slavhandeln i Bosnien

Idag är det dags för en fråga om Balkans historia. Här och där påstås det att många bosnier såldes som slavar under medeltiden. Stämmer det? I så fall – varför?

Det stämmer. I adriatiska hamnstäder som Venedig, Zara (Zadar) och Ragusa (Dubrovnik) blomstrade slavhandeln. Ett annan viktigt centrum för kommersen med ofri arbetskraft var området vid floden Neretvas mynning, på Narentas och Bistrenichis (Brstanica) marknader. Hit kom utländska köpmän och sålde spannmål mot betalning i form av metaller och slavar, inte minst bosnier.

Som exempel på den italo-kroatiska slavhandeln kan vi betrakta kommersen i Ragusa mellan februari och december år 1281. För denna period har vi belägg för 87 slavtransaktioner i staden. Männen och pojkarna utgjorde endast 10 procent av de sålda slavarna, vilket vittnar om att köparna främst var ute efter tjänarinnor i hemmen. Den största gruppen slavar kom från Bosnien: det står de Bosna i dokumenten, vilket sannolikt syftar på Bosnas floddal.

Slavräderna i Bosnien legitimerades av att bosnierna hade rykte om sig att vara kättare, avvikare från den sanna kristna tron. Därmed var det inte syndigt för katoliker att föra krig mot dem, inte heller att sälja dem som slavar. Men ännu viktigare var att Bosnien var ett oroligt gränsland i skärningspunkten mellan ortodox och katolsk kristendom. Landet låg mitt emellan det ungersk-kroatiska maktområdet i norr och det serbiska i söder. Med undantag för en kortvarig tid som regional stormakt under andra hälften av 1300-talet var Bosniens härskare i regel alltför svaga för att kunna slå tillbaka grannarnas aggression.

Handeln med bosniska slavar vid Adriatiska havet kulminerade under decennierna kring år 1400 för att därefter minska i omfattning på grund av osmanernas expansion på Balkan. Att genomföra räder blev helt enkelt för riskabelt. Alltså sökte sig slavhandlarna till andra jaktmarker.