Mantuanska tronföljdskriget

I gårdagens blogg råkade jag nämna ett av mången bloggläsare uppenbarligen okänt europeiskt krig – mantuanska tronföljdskriget. Vad var detta för konflikt?

Sedan 1328 styrdes den norditalienska staden Mantua av familjen Gonzaga. År 1533 tog dynastin även kontroll över Monferrato, ett nordöstitalienskt hertigdöme på betydande avstånd från själva Mantua. Men år 1627 dog ut ätten ut på svärdssidan. Oenigheten om vem som hade rätt att efterträda den siste hertigen Vincent ledde till en internationell kris. En av kandidaterna var fransmannen Karl av Nevers, som gifte sig med Maria av Gonzaga vid samma tid som hennes farbror Vincent avled. Hertigen av Nevers hade dubbla tronkrav: dels genom det egna äktenskapet, dels i kraft av sin härstamning från en gren av huset Gonzaga, som i mitten av 1500-talet hade flyttat till Frankrike. Dessutom hade han mäktiga allierade. Ludvig XIII och kardinal Richelieu såg gärna att en fransk adelsman blev hertig av Mantua och Monferrato. Detta var ett sällsynt tillfälle att slå in en kil i det habsburgskt dominerade Norditalien. I januari 1628 anlände Karl av Nevers till Mantua och förklarade sig som hertig.

Men det fanns fler kandidater. När Vincents äldre bror, hertig Frans IV, avled år 1612 efterlämnade han inte bara dottern Maria, som senare gifte sig med Karl av Nevers, utan också änkan Margareta, en dotter till hertig Karl Emanuel I av Savojen. Karl Emanuel påpekade att Monferrato tidigare hade ärvts på spinnsidan (hertigarna av Mantua hade kommit över området genom äktenskap) och att han därför, via sin dotter, hade krav på Mantua-Monferrato. En annan kandidat var Ferrante II, hertig av Guastalla, som var avlägset släkt med hertigfamiljen. Hans kandidatur stöddes av kejsar Ferdinand II av Tysk-romerska riket, som uppfattade honom som en trogen habsburgsk allierad. Med Ferrante som mantuansk hertig skulle det österrikisk-spanska huset Habsburgs positioner i Italien stärkas ytterligare.

Karl Emanuel försökte i detta läge komma överens med Don Gonzalo Fernandez de Córdoba, den habsburgske guvernören i Milano, om att dela upp de omstridda territorierna. Enligt planen skulle Ferrante av Guastalla få Mantua och Karl Emanuel en betydande del av Monferrato. Till en början såg detta ut att lyckas. En spansk armé tågade ut från Milano och började belägra Casale, den viktigaste staden i Monferrato.

I detta läge ingrep Frankrike. I början av 1629 sändes franska trupper österut för att undsätta Casale. Expeditionen lyckades och Karl Emanuel slöt fred med fransmännen. Men även habsburgarna skred till verket. Ferdinand II invaderade den omstridda alpdalen Valtellina och sände på hösten trupper mot Mantua, som försattes i belägring. Även Filip IV av Spanien sände soldater till Norditalien. Savojen bröt på nytt med Frankrike. Richelieu svarade med att invadera Savojen och besätta staden Pinerolo, men han vågade inte avancera ända fram till det hårt ansatta Mantua. Karl av Nevers valde då att fly fältet. I juli 1630 utsattes Mantua för en våldsam stormning och tredagarsplundring som förvandlade den tidigare rika staden till en skugga av sitt forna jag.

Fransmännens och habsburgarnas offensiver i Norditalien förvandlade år 1630 denna region till en av Europas största krigsarenor, till råga på allt samtidigt som en förödande pestepidemi drog fram över landet. Spanska trupper under Ambrogio Spinola inledde en belägring av den franska garnisonen i Casale. Spinola avled visserligen den 25 september, men belägringen fortsatte och endast tack vare påvlig medling av Giulio Mazarini (senare mer känd som Jules Mazarin, Richelieus efterträdare som Frankrikes starke man) undveks ett större fältslag.

På grund av svenskarnas inträde i trettioåriga kriget tvingades Ferdinand II kompromissa i kampen om Mantua. Det var alltför kostsamt att föra stora krig både söder och norr om Alperna, och Mantua och Monferrato var, när allt kom omkring, av mindre betydelse än trettioåriga kriget i Tyskland. Trots att habsburgarna hade det militära övertaget i Norditalien lyckades franska diplomater följaktligen förhandla sig fram till förmånliga villkor vid fredsförhandlingarna i Regensburg på hösten 1630.

Enligt det avtal som diplomaterna uppnådde erkändes Karl av Nevers som mantuansk hertig mot landöverlåtelser till härskarna i Savojen och Guastalla. Men fransmännen måste i gengäld lova att inte alliera sig med någon makt i Tyskland som var fientlig mot kejsaren. Richelieu och Ludvig XIII vägrade att acceptera detta, varför kriget fortsatte. För både Sverige och Nederländerna var detta goda nyheter eftersom antalet habsburgska knektar som var redo att kriga norr om Alperna minskade lika hastigt som antalet ökade söder om bergskedjan.

Efter ytterligare förhandlingar avslutades mantuanska tronföljdskriget den 19 juni 1631 genom freden i Cherasco, en stad i Piemonte. Frankrike avstod från de landområden som ockuperats under kriget. Karl av Nevers erkändes som hertig av Mantua och Monferrato, men han tvingades avträda Trino och Alba i Monferrato till Savojen. Cesare II av Guastalla, Ferrantes son, erhöll Luzzara och Reggiolo. Ingen var nöjd, men alla parter hade vunnit något och den mantuanska krisen kunde avföras från den habsburgska dagordningen.

Den enda krigförande part som lämnades utanför freden var Venedig, som under ett skede av kriget hade allierat sig med Frankrike och sänt trupper för att undsätta det belägrade Mantua. Venetianarna besegrades och var oförmögna att påverka krigsutvecklingen. Staden drabbades dessutom mycket hårt av pesten, som slukade omkring en tredjedel av dess befolkning, något som indirekt fick en betydande kulturell konsekvens. Den stora kyrkan Santa Maria della Salute, välkänd för alla som någonsin besökt lagunstaden, byggdes som tack för att pesten dragit bort.