Roms värsta matvrak?

Efter gårdagens blogg om Spartacus, en antik upprorsman, vänder jag mig idag till en fråga om en antik kejsare. Det cirkulerar många historier om mer eller mindre galna romerska härskare som skall ha excellerat i grymhet och märkliga påhitt. Finns det någon som sticker ut ur mängden när det gäller storskaligt frosseri?

Alla kejsarhistorier av denna sort bör tas med stora nypor salt. Det rör sig inte sällan om en kombination av propagandalögner från senatsoppositionen och en vilja att berätta fantasieggande (men rejält överdrivande) berättelser. Det är snudd på omöjligt att avgöra vad som är sant och vad som är falskt.

När det gäller just kejserliga matvrak finns det dock en person som även att döma av bevarade skulpturer (dessa gäller åtminstone för att vara relativt realistiska) hade en ovanligt glupande aptit, med omfattande fetma som följd. Suetonius (som, väl att märka, inte är en samtida källa) har skildrat kejsar Vitellius, som regerade mellan april och december år 69 e.Kr., som något utöver det vanliga. Han frossade fyra gånger om dagen och använde kräkmedel för att kunna proppa i sig så mycket som möjligt. Vid en fest skall han ha blandat lever från papegojfisk, hjärna av fasan och påfågel, tunga av flamingo och mjölke från havsål till en minnesvärd kulinarisk anrättning. Faktum är, menar Suetonius, att Vitellius åt allt han kom över – han brukade till och med rycka åt sig offerkakor från altaren. Suetonius berättar vidare att Vitellius var onaturligt storväxt, att hans ansikte var rödmosigt av allt vindrickande och att buken var synnerligen uppsvälld.

Efter att Vitellius störtats från tronen släpades han genom centrala Rom och torterades till döds, och medan mördarna höll på som värst skall pöbeln, återigen enligt Suetonius, ha skrikit ”matvrak!” åt den döende.