När blev Spartacus populär?

I modern populärkultur möter man allt som oftast den antike upprorsmannen Spartacus, välkänd från bio och tv, som omsvärmas av en närmast mytisk aura av dådkraft och frihetslängtan. Hur länge har det varit så? Hyllades han redan under medeltiden, eller är det en nutida företeelse?

Det moderna västerländska intresset för den thrakiske slaven Spartacus och hans resning (som ägde rum i Italien på 70-talet f.Kr.) kan härledas till andra hälften av 1700-talet, då vurmen för antiken kombinerades med intresset för revolutioner och revolutionshjältar. Det faktum att vissa antika skribenter hade varit positivt inställda till Spartacus underlättade för franska och tyska nyklassiker och romantiker. Det var lätt att få den upproriske slaven att framstå som tillräckligt ädel och ridderlig för att meritera en huvudroll i en tragedi. I Bernard-Joseph Saurins drama Spartacus (1760) blir Crassus (dvs. den romerske fältherre som slutligen besegrade Spartacus) dotter förälskad i honom. I Lessings och Grillparzers dramatik symboliserar han motståndet mot tyranni. Frimurare brukade honom som upplysningshjälte i sin kamp mot katolicismen. Nationalistiska grupper på 1800-talet identifierade honom, förvisso fullständigt anakronistiskt, som en nationell frihetshjälte i kamp mot romerskt förtryck.

Spartacus blev ännu populärare när socialisterna upptäckte honom. I arbetarrörelsens tidevarv gjordes han till symbol för all heroisk klasskamp genom tiderna. Socialdemokrater och kommunister tolkade de antika slavupproren som epokgörande händelser i världshistorien. I Sovjetunionen blev Spartacus en superhjälte, och hans död framställdes i bilder som en variant av Jesu korsfästelse. Fram till kommunistregimernas fall arrangerades i Östeuropa sportevenemang som kallades spartakiader. Den sovjetisk-armeniske kompositören Aram Chatjaturjan (d. 1978) gjorde 1956 Spartacus historia till balett, storslagen musik som för min generations västeuropeiska öron även är känd som signaturmelodi till tv-serien Onedinlinjen.

Det mest berömda återanvändandet av Spartacus namn stod de tyska kommunisterna på 1910-talet för. Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg uppkallade 1916 sitt revolutionära förbund Spartakusbund och sin tidskrift Spartakusbriefe (”Spartakusbrev”) efter slavhjälten. Under den tyska revolution som följde på första världskrigets slut grundade spartakisterna Tysklands kommunistiska parti och gjorde i januari 1919 uppror i förhoppningen om att kunna utropa proletariatets diktatur. Revolten slogs som bekant ned och både Liebknecht och Luxemburg dödades.

Det fanns alltså två sekler av litterär och politisk förhistoria innan vår tids populärkulturella fascination för Spartacus tog form. Bland verk som har spelat stor roll för nutidens uppfattning av upprorshjälten kan nämnas Arthur Koestlers The Gladiators och den roman av Howard Fast som låg till grund för Stanley Kubricks och Kirk Douglas magnifika film Spartacus (1960), med manus av den i Hollywood svartlistade Dalton Trumbo.