Hur länge varade mamlukväldet?

Idag släpper jag in en uppföljningsfråga till bloggen den 13 april, då jag skrev om mamlukerna i Egypten. Hur länge varade deras välde? Vad hände när de osmanska turkarna erövrade landet?

Osmanerna hade erövrat Konstantinopel 1453 och därefter fortsatt expansionen både i Mindre Asien och på Balkan. I början av 1510-talet hotades de i öster av kizilbasjerna (ordagrant ”rödhuvudena”), shiitiska stamkrigare som hyllade shah Ismail av Iran, safaviddynastins grundare, som härskare. Sultan Selim I ”den förskräcklige” (regerade 1512–1520) ledde en armé österut och tillfogade år 1514 Ismail ett avgörande nederlag vid Çaldiran öster om Eufrat. Påföljande år underkuvade Selim Kurdistan, en offensiv som oroade mamlukerna i Kairo, eftersom de inte bara kontrollerade Egypten utan även det närbelägna Syrien. När Selim var redo för ännu en offensiv mot Ismail ledde därför mamluksultanen en armé till Aleppo för att hejda den osmanska expansionen. Detta var ett allvarligt misstag. Selim, vars armé hade moderna eldvapen, krossade mamlukkavalleriet i slaget vid Marjadabik år 1516. Syrien föll i osmanernas händer, men mamlukerna fortsatte kampen. Även detta var ett misstag. Vid Raidaniya, strax nordöst om Kairo, besegrades mamlukarmén än en gång år 1517. Kairo stormades och plundrades. Inom loppet av fyra månader tillintetgjordes allt motstånd.

Förutom att deportera mamlukernas abbasidkalif till Konstantinopel och insätta en turkisk guvernör, en pasha, som efterträdare till den avrättade mamluksultanen lät emellertid Selim det mesta förbli vid det gamla. Varken Selim eller hans efterträdare i Konstantinopel ansåg sig ha anledning att ändra på ett system som i hundratals år hade fungerat betydligt bättre än flertalet grannregimer. Osmanerna hade respekt för vad mamlukerna åstadkommit.

Följden blev att Egypten styrdes av mamluker (nu under osmansk överhöghet) under ytterligare tre sekler. Ända till slutet av 1700-talet fortsatte regimen i Kairo att importera tjerkessiska slavar från Kaukasus. Fullständig kontinuitet rådde givetvis inte. Ett exempel är att mamluktitelns status sjönk när dess innehavare inte längre behärskade ett självständigt rike. Från att blott ha syftat på vita slavar kunde titeln stundom även syfta på svarta. Under 1300- och 1400-talen hade detta varit omöjligt, men under den osmanska perioden möter vi den arabiska beteckningen mamluk aswad, ”svart mamluk”. De allra flesta mamluker var emellertid, liksom tidigare, vita. Förutom tjerkesser finner vi georgier, kurder, bosnier, ja till och med en och annan mamluk av judisk börd som gått över till islam.

Napoleon Bonaparte och de franska officerare som ockuperade Egypten kring 1800 lovprisade mamlukerna. Förvisso berömde sig fransmännen av att ha besegrat dem på slagfältet, men de hade lärt sig att respektera sina motståndare. Napoleon konstaterade att fem mamluker lätt skulle kunna triumfera över sex eller sju franska dragoner i närkamp. Att fransmännen trots detta hembar segern i kriget berodde, menade han, på deras överlägsna organisation och disciplin.

Slutet för mamlukerna kom inte förrän i mars 1811, då det moderna Egyptens skapare, Muhammad Ali, utplånade dem i en blodig massaker. Några lyckades fly till Sudan, där de under en kort tid styrde över ett litet rike, men efter ett decennium krossades även detta.