Den justinianska böldpesten

I mitten av 1300-talet drabbades Europa av digerdöden, men hade vi inte drabbats av en minst lika förfärlig epidemi några sekler tidigare? Stämmer det att övergången från antiken till medeltiden förorsakades av en sådan katastrof?

Den epidemi som avses brukar kallas den justinianska, efter kejsar Justinianus I (d. 565). Den är relativt väl dokumenterad. Vi vet att den anlände till Egypten år 541, och 542 skördade den många offer i Konstantinopel. Den spred sig därefter över hela Medelhavsområdet och även längs handelsleder i inlandet. Därefter återkom pestepidemier med intervaller i ca 200 år, främst till östra Medelhavsområdet. Det sista utbrott vi känner till är en neapolitansk epidemi år 767.

Så långt är alla forskare överens, men sedan upphör enigheten. Inom äldre forskning (till exempel av Josiah Cox Russell) hävdades det gärna att pesten på 500-talet resulterade i en sådan katastrof att Europa förändrades i grunden, att den östromerska återerövringen av romerska imperiet måste upphöra och att medeltiden tog sin början. Inte bara de bevisligen drabbade områdena utsattes för pesten, utan även, hävdade man, Brittiska öarna och – enligt vissa nordiska arkeologer – Östersjöområdet ända upp till nuvarande norra Finland.

Problemen med sådana resonemang är dock många. För det första underlåter samtida författare att tala om pesten i andra delar av till exempel Gallien än de som kunde nås via flodleder. För det andra har vi inga arkeologiska belägg för råttor på 500-talet vare sig i Östersjöområdet eller på Brittiska öarna, och råttorna (i egenskap av loppbärare) behövdes för att pesten effektivt skulle kunna spridas via loppbett. De epidemier som vi vet drabbade Britannien och Irland kan snarare ha varit smittkoppor eller mässlingen. Det hade förvisso funnits råttor i en del brittiska städer några sekler tidigare, men rester efter dem saknas i utgrävningar av anglosaxiska centralorter (till exempel Hamwic). För det tredje bevisar inte det arkeologiska materialet att Europas folkmängd minskade. De förändringar i kulturlandskapet som ägde rum var snarare av kulturell karaktär. Ett bra exempel är Gotland, där husbyggnadstekniken förändrades från sten- till träkonstruktioner. Ett annat exempel är de många bosättningsförskjutningarna. På 600- och 700-talen flyttades många anglosaxiska bosättningar i England till bättre jordar. I stora delar av Mellaneuropa flyttade folk upp på kullar, och dessa boplatser övergavs i sin tur några sekler senare. Att stora romerska gårdsanläggningar (villae) försvann innebär alltså inte att bönderna dog. För det fjärde var de ekonomiska och sociala förhållandena regionalt olika. Vissa områden upplevde en ekonomisk blomstring trots att böldpesten drog förbi i närheten; detta gäller bland annat olivodlande byar i norra Syrien. Andra områden, till exempel regionen kring Rom, hade varit utsatta för ekonomisk nedgång i flera sekler. Slutligen vet vi att stora folkmassor av politiska skäl tvångsförflyttades av de östromerska kejsarna mellan Balkan och Mindre Asien. Plötslig folkminskning i ett område innebar plötslig folkökning i ett annat. Liknande demografiska förskjutningar ägde troligen rum i folkvandringstidens Västeuropa, men frånvaron av skriftliga belägg gör det svårt att tolka de arkeologiska lämningarna.

En trolig slutsats är därför att pesten på 500-talet orsakade stor ödeläggelse längs viktiga handelsleder och i kuststäder men knappast kan ha förorsakat någon strukturell folkminskning i inlandet, särskilt inte väster om Italien och definitivt inte i Nordeuropa. De arkeologiska fynden tyder på regionala folkminskningar i olika delar av kontinenten, men de visar först och främst att folk överlevde, flyttade och förändrade sin ekonomiska situation.