Osmaner, ottomaner eller turkar

Idag tar jag upp en följdfråga på gårdagens blogg. Varför kallar man den turkiska stormakten i äldre tid Osmanska riket eller Ottomanska riket istället för Turkiet? Det rör ju sig om samma stat, låt vara att det idag är en republik och inte en monarki.

Idag är det kutym i Sverige att vi använder termen Osmanska riket, medan man i bland annat engelsk tradition föredrar Ottoman-termen. Termerna är egentligen en och samma och härleds ur olika sätt att stava dynastigrundarens namn (Osman, av det ursprungligen arabiska Uthman).

Att vi överhuvudtaget använder dessa termer och försöker undvika termen Turkiet beror på att imperiets ledande skikt – osmanerna själva – under åtskilliga sekler inte var vad vi skulle beteckna som turkar i modern bemärkelse. Den turkiska nationalismen i Osmanska riket var av förhållandevis sent datum och kan hänföras till 1800- och det tidiga 1900-talet. Om imperiet, som förvisso grundades av turkiskspråkiga krigargrupperingar i Mindre Asien på 1200-talet, kan sägas ha haft en etnisk identitet bör denna snarare definieras som osmansk än som turkisk. Osmanerna utgjorde en etniskt heterogen samling män och kvinnor som hade anammat islam och talade osmanli, ett blandspråk med inslag av huvudsakligen turkiska men också arabiska, persiska och grekiska. Flertalet av dem var juridiskt ofria men socialt privilegierade, vilket kom sig av att de hade rekryterats in i dynastin genom att köpas eller överlämnas som mänskliga skattepersedlar (något jag har bloggat om tidigare). Många var förstagenerations-muslimer, inte sällan av enkelt bondeursprung. De befordrades inom systemet på meritokratiska grunder och giftes bort med andra osmaner.

Det osmanska systemet, utan tvekan det mäktigaste slavsystem som någonsin har existerat, fungerade synnerligen väl på 1500-talet. Så länge befordringar skedde på duglighetsbasis regerades imperiet av en kompetent klan, en elit bestående av idel skickliga byråkrater, militärer och matriarker (sultanmödrar och förstahustrur). På 1600-talet urholkades dessvärre de meritokratiska principerna successivt till förmån för favoritism. Ju mer korruptionen bredde ut sig i haremet och den osmanska palatsskolan i Konstantinopel, desto svagare och mindre effektivt blev systemet.

Osmanska rikets bräcklighet under påföljande sekler skall dock inte överdrivas. Riket bestod trots allt ända till första världskriget, under en längre tidsperiod än de flesta imperier i världshistorien har härdat ut.