Dick Harrison
Idag firar Landskrona att staden grundades (eller rättare sagt, omtalas som grundad) den 20 mars 1413, för 600 år sedan. Och frågan dyker genast upp: varför? Skåne hade redan mängder av städer, varav ett flertal vid Öresund. Här fanns Skanör, Falsterbo, Malmö och Helsingborg. Dessutom fanns det ytterligare ett par på andra sidan sundet. Både Köpenhamn och Malmö var blomstrande städer. Lägg därtill att digerdöden och påföljande pestepidemier hade decimerat befolkningen, vilket hade minskat det demografiska underlaget för urbanisering. Fanns det verkligen behov för ytterligare en stad? Varför Landskrona?
Motivet bakom stadens grundande var kungligt intresse. Kung Erik uppfattade Hansan som en av sina huvudfiender och ville locka till sig engelskt och nederländskt kapital som motvikt till det tyska. Han bjöd in engelsmän – något som föll sig naturligt, eftersom han var gift med en dotter till Henrik IV av England – att handla i den ännu inte formellt grundade staden år 1412. Redan 1410 hade han förberett grundandet genom att donera jord till byggandet av ett karmelitkloster på platsen, och det dröjde inte länge förrän en ovanligt pampig sockenkyrka reste sig i Landskrona. När den var som störst i slutet av 1400-talet var Johannes Döparens kyrka (idag dessvärre riven) nästan lika stor som Lunds domkyrka. Staden kom att skyddas av en vall och en vallgrav.
Det blotta faktum att Landskrona fick ett ovanligt ståtligt namn – ”landets krona” – vittnar om att det var ett renodlat kungligt projekt, ett resultat av den starka centralmakten under Kalmarunionens mest kraftfulla fas.
Landskronas övergripande problem var emellertid att staden måste konkurrera med redan etablerade städer i grannskapet, och det var inte lätt. Dessutom brände Hansan ned Landskrona 1428, och staden måste byggas upp på nytt. Följaktligen fick Landskrona en variationsrik historia, med djupa stagnations- och nedgångsperioder som följdes av plötsliga vågor av statliga satsningar.
Ett typiskt exempel stammar från 1700-talet. Vid denna tid drömde den svenska staten om att göra Landskrona till ett militärt bålverk för eventuella invasioner från väster, en skånsk motsvarighet till Sveaborg i Finland, men arbetet gick så långsamt att man enligt en beräkning inte skulle bli klar förrän på 2110-talet, varför projektet lades ned.