Ett dalsländskt helgon?

Häromdagen fick jag en fråga om en dalsländsk helgonkult, som skall ha blomstrat under medeltiden för att därefter dö ut till följd av reformationen. Vad rör det sig om? Vilket helgon var populärt i Dalsland?

Frågan belyser Dalslands troligen kändaste individ i äldre historia, Nils (alias Nicolaus) i Edsleskog. Idag är han föga ryktbar, men på 1200-talet ledde hans popularitet till en spännande brevväxling mellan Sverige och påvedömet. På försommaren år 1220 skrev biskop Bengt i Skara till påven och informerade denne om att folket i det dalsländska Edsleskog hade börjat bygga en kyrka för att hedra minnet av prästen Nikolaus. Denne hade, enligt biskopen, blivit överfallen och mördad medan han var på väg med sakramentet till en sjuk sockenbo. Mirakler hade inträffat efter mordet, och det var allom i socknen uppenbart att prästen var helig. Påven Honorius III svarade i november samma år att han hade fullt förtroende för biskop Bengts omdöme och att det stod denne fritt att meddela avlat åt dem som besökte Nikolaus kyrka.

I och med det hade helgonkulten fått påvlig sanktion. I socknarna kring Edsleskog blomstrade kulten av bygdens eget helgon i ett par sekler. Kyrkan på orten blev en av Västsveriges största, nästan femtio meter lång, och en viktig station för pilgrimer som färdades till Sankt Olavs helgedom i Nidaros.

Reformationen innebar dock slutet för kulten. Dessutom hade man otur. Kyrkan eldhärjades år 1568, och det som återstod brann slutligen upp 1902.