Hade inkafolket ett skriftspråk?

Nej, är det enkla svaret. Till skillnad från i Mellanamerika – där mixteker, maya med flera folk skapade skriftsystem som har bevarats i både bokverk och i form av hieroglyfiska inskrifter på stelar – uppkom inget skriftspråk i egentlig mening i Sydamerika före de spanska conquistadorernas ankomst. Att vi icke desto mindre vet åtskilligt om den andinska civilisationen från och med 1400-talet beror på att inkafolket hade särskilt utbildade experter som memorerade rikets officiella historia och som på 1500-talet förde vidare kunskapen till spanjorerna.

Faktum är att inkariket är det enda någorlunda väl kända historiska imperium som tycks ha klarat sig utmärkt utan skriftsystem. Man hade alternativ som fungerade nog så bra. Inkahärskarna höll uppsikt över undersåtarna genom folkräkningar, vilka genomfördes med hjälp av ett komplicerat knutsystem på snören (quipu), en metod som tillsammans med den ovannämnda avancerade minnesträningen fyllde den plats skriftsystem normalt innehar i högkulturer. Resultatet av denna effektiva men skriftlösa administration var ett med fornamerikanska mått mätt ovanligt centraliserat välde som formellt gick under beteckningen Tawantinsuyu (”Fyrdelsriket”). De gamla härskarna i besegrade riken kontrollerades noga av inkaregimen i Cuzco, och ett statligt spionnätverk inrättades för att garantera att provinsguvernörerna (tocricoc) och de lokala ämbetsmännen (curaca) inte misskötte sig. En gång om året infann sig alla provinsguvernörer och betydande curacor i Cuzco för att avlägga muntlig rapport om förhållandena i sina respektive områden.